Today is THE day

Idag är det min födelsedag.Jag skrev ju för 5 dagar sen och under den tiden har jag av och till glömt bort att jag fyller år snart.Idag när jag vakna så ringde mamma och grattade mig och då blev det ju ganska klart för mig.Jag sa självklart tack och log lite men sen dök ju en sak upp huvudet.ADDE.
När jag la på sa jag tillochmed högt för mig själv: "Fan Adde!".
Iallafall så gjorde jag lite frukost,åt,gjorde mig i ordning och sen åkte jag och mamma upp till stan.Jag gick och lämna in papper på arbetsförmedlingen och sen gick vi upp till min syster och drack lite te och myste med lillpigan.Fick en kram av min syster och så sa hon att hon och Henke har fört över lite pengar åt mig så jag kan köpa vad jag vill ha eller behöver.Jag ska gå och fixa luggen hos frissan och köpa sockar och linnen för det behöver jag! klockan började närmas sig 12.30 och jag var tvungen att gå för jag hade tid 13.00 hos psykologen.Jag visste att vi skulle prata om Adrian för det var nämligen på det ämnet vi slutade sist.Jag fick en klump i magen och visste att det skulle bli ett jobbigt samtal med en och en annan tår.Och jepp...så vart det.Jag vart ju tvungen att berätta om varför den här dagen är så jobbig för hon såg på mig att jag var lite nere.Men när vi var klara så kändes de lite bättre.Det var skönt att få ut allting och jag behövde väl gråta antar jag.Egentligen kanske det är dumt av mig att vara så personlig nu i den här bloggen men jag skäms inte och jag tror inte jag är ensam om såna här problem och det kanske kan vara skönt att läsa för nån hur någon annan tampas med vardagen när en tung sak som det här har hänt.(När Adde lämnade oss)Hur den här personen liksom tar sig igenom det.Jag ringde Psykiatrin ganska fort efter att Adde lämnade oss.Jag är ganska psykologisk av mig och en dag när jag satt och tänkte på Adde och spekulera på vad som hänt osv så insåg jag att jag gick omkring med skuldkänslor.Jag klandra mig själv.Och så ska de ju inte vara så då valde jag att ringa.det har hjälpt mig så mycket.Kanske inte till 100% ännu.det är ett tag kvar dit men det är mitt mål och jag ska nå det!

Jag var klar hos psykologen 14.00.Jag hade under dagens lopp haft kontakt med Addes mamma via sms.Hon tänkte komma förbi mig en snabbis för hon var i Kiruna och gjorde ärenden.
Sen där vid 16.30 tror jag så ringde hon och sa att hon var på väg hem till mig.Hon kom med presenter och blommor.Och jag som sa att hon inte behövde...
Men hon är envis.Lika envis som Adde var så då vet man ju vars han fått den sidan ifrån.
Jag fick en ängel i en glaskula som man kunde hänga upp.Jätte fin.Och så kunde man ha batterier så lyste ängeln i kulan i olika färger.Sen fick jag en sak jag velat ha ett tag nu.Ordet KRAM i svart trä.Och så fick jag ett jätte fint kort med helt klockren text i.Så himla fina saker.TACK SÅ HEMSKT MYCKET!!!
Jag blev helt rörd.Var så nära på att brista ut i tårar när jag läste kortet.Och jag tänkte hela tiden "Hoppas du är med oss nu Adde.Jag vill verkligen att du ska vara med mig idag!"
jadu Adde.Nog har du en underbar mamma.Önskar bara att hon kunde förstå det själv också.

Jag önskar att jag kunde göra mer...jag vill att alla ska vara lyckliga och må bra! helst alla i Addes familj.Dom förtjänar det.Adde vill se oss glada.Han vill att vi ska kunna fortsätta med våra liv.Han villl att vi ska kunna blicka framåt med ett leende på läpparna.Men det är lättare sagt än gjort.Det är tufft.Vissa dagar är bara pest och pina,vissa dagar är lite lättare osv.Men samtidigt har man lite sig själv att skylla.För om inte vi skulle älta allting om och om igen i huvudet...om inte vi skulle fundera så mycket...om vi skulle lära oss att koncentrera oss på det vi har så hade nog alltid varit mycket lättare.Men när sånt här händer så tänker många "Men hallå...du ska ju glädja dig åt allting du HAR och vara tacksam" och jaaa det ska man men vissa glömmer faktiskt det när något jobbigt händer.Men kanske kommmer på det lite längre fram.Som jag....jag kom på detta idag.Jag bara stannade upp och tänkte."Man har ju ändå ganska i sitt liv att glädja sig åt."
Jag har tak ovanför huvudet,har mat,har fått bättre hälsa,har mina systrar,syster döttrar,mamma,pappa,mina släktingar,mina vänner,dansen,musiken, osv osv.Är man inte glad över det så är ju någonting galet.
Jag har förlorat en vän.En av dom bästa.Och det gör förbannat ont men jag har ju ändå några kvar.Jag måste ju glädja mig åt det.För hur hade jag annars klarat av att bearbeta detta om jag inte haft nå andra vännner!?
Jag hade nog kännt mig ensam(fast egentligen är man ju aldrig det) men det är jag inte...Så länge jag tar vara på det jag har så blir jag aldrig ensam! MEN allt detta tar inte bort saknaden och den kommer aldrig att försvinna.

Nu hinner jag inte skriva så mycket mer för jag har lite saker att göra här hemma.
Ha det bra allihopa! kram på er.

5 dagar kvar!

Det är 5 dagar kvar tills jag fyller år.26 år!.Jag brukar inte fira min födelsedag desto mera.Jag kan bjuda på lite fika.Sen är det nog.Jag tycker inte att folk ska slösa pengar på mig.Att få ett grattis eller en kram räcker gott och väl men jag blir inte ledsen om jag inte får de heller.Varför jag skriver om detta är för att jag och Adde träffades för första gången för 3 år sen på min födelsedag.Jag började prata med honom på bilddagboken.Och vi pratade om allt mellan himmel och jord.Vi pratade där i någon månad sen bestämde vi oss för att träffas och på nått jäkla vänster hade jag glömt bort min födelsedag.Jag hade varit igång hela dagen och så hade jag och Addde bestämt att vi skulle umgås på kvällen.Jag hade ju redan bestämt typ 1 veckan innan att jag och familjen skulle fira min födelsedag nån dag senare har jag för mig!?.Iaf så skulle jag och Adde mötas utanför OK/Q8 på kvällen.Jag hade bara sett bilder på honom.Aldrig sett honom i verkligheten liksom.Eller ja kanske sett honom nångång men inte tänkt desto mer och vetat vem han är.Jag närmade mig OK/Q8 och där stod han.i svart huvtröja,svart mössa,tjocka vantar och ryggsäck på ryggen och såg så frusen ut.Inte så konstigt.det var ganska kallt.
Vi hälsade på varandra och så gav jag en liten kram,sen gick vi hem till mig.När vi kommer innanför dörren så öppnar han sin ryggsäck och tar upp en blombukett.Jag blir tårögd direkt och så slog det mig "min födelsedag ja" och så tänkte jag "hur kunde han komma när jag fyller år!?" jag hade berättat nångång innan att jag aldrig fått blommor på min födelsedag osv. Adde tittar på mig,ler stort och säger."Hur kan du aldrig ha fått blommor!? En fin tjej som du borde få en bukett MINST 1 gång om året.Och det passar ju jävligt bra nu! Jag vet att du inte tycker om att fra din födelsedag men nu får du faktiskt tåla det här helt enkelt!" jag fick inte fram ett ord utan kastade mig i hans armar.Det var ju bara så gulligt.Vi stod där en stund och bara kramades.Jag kände hur tårarna börja rinna.Plötsligt säger adde: "Vad ditt hår luktar gott!" Jag slutade krama honom och började asgarva.
Sen satt vi soffan och fikade lite och pratade om allt möjligt.Jag märkte ju ganska fort när vi började prata på bilddagboken att han var en speciell kille och jag märkte det ännu mer när vi sågs.Och jag insåg snabbt att han skulle få en speciell plats i mitt hjärta.(och dte kommer han alltid att ha)
Det var en underbar kväll.kommer aldrig att glömma den.Men det känns lite tungt att tänka på det just nu för jag hade gärna velat ha en sån kväll igen.men det går inte...Jag kommer ihåg att vi pratade i början av det här året om min födelsedag.Adde sa då: "Om du inte känner för att bli firad av folk på din födelsedag borde du komma ner till vittangi ochsova hos mig så kan vi göra en massa kul ihop och glömma bort din dag om du så vill" och det ville jag.Det är 5 dagar kvar och jag kan inte rymma ner till honom...

Everybody needs inspiration
Everybody needs a song
A beautiful melody when the night's so long
'Cause there is no guarantee that this life is easy


When I look at you, I see forgiveness, I see the truth
You love me for who I am like the stars hold the moon
Right there where they belong
And I know I'm not alone 


You appear just like a dream to me
Just like kaleidoscope colors that prove to me
All I need, every breath that I breathe
Don't ya know, you're beautiful


when my world is falling apart
When there's no light to break up the dark
That's when I look at you


When the waves are flooding the shore
And I can't find my way home anymore
That's when I look at you

Rascal Flatts - What hurts the most

 

Dagarna går...

Adrian lämnade oss för 5 månader,1 vecka och 2 dar sen! Begravningen var för 141 dagar sen! Dagarna bara rinner iväg med världens fart.
Jag har tänkt skriva här flera gånger men har helt ärligt inte orkat.Jag har försökt hitta tillbaka till vardagen eller vad man nu ska säga..Men satt imorse och tänkte lite och kom fram till att nu är det dags att ta sig i kragen.
På söndagen efter begravningen 23/5 så kom Addes syster till mig.Ett medium skulle komma hem till mig och ha sittning med oss.Det gick jätte bra.Första gången jag gjort nåt sånt! Det var lite skrämmande fast roligt och intressant också.Mycket stämde fast några saker gjorde att vi var lite fundersam efteråt men det är nåt jag absolut vill göra igen!
Efter de har jag försökt komma tillbaka till vardagen liksom.jobbat,umgåtts med familjen och vännerna,tränat och donat på.Vissa dagar är det precis som att ingenting har hänt.Helt sjukt.Andra dagar är det som att allt spelas upp i huvudet igen och jag kommer på att jag förlorat en del av mitt hjärta.Adrian.Min vän,min själsfrände,min
inspiration,mitt ljus i mörkret...Ja han var allt det och mycket mer! Det är så svårt att tänka mig ett liv utan honom! Jag vill inte ens det!!!
Det är när man har såna här dagar då saknaden nästan är outhärdlig som alla frågor kommer.Vad hände egentligen? Livet är allt bra orättvist ibland och för lite väl orättvist för vissa!!! det finns 1000 frågor men nästan inga svar.Iallafall inga 100 procentiga svar.Det är bara du Adrian som hade kunnat ge dom flesta svaren men du har lämnat oss.Fast jag tvekar inte en sekund på att du är här med oss hela tiden(hör och ser oss).
Jag var jätte rädd i flera dagar.Jag vet inte riktigt varför men just när Adde gått bort sov jag några dagar hos mamma och pappa och jag sov där samma dag som begravningen var också men söndagen efter så sov jag hemma.Jag var jätterädd! varenda gång jag kom hem till lägenheten kände jag mig så otrygg.Det var så att jag kolla mig bakom axeln lite då och då och vart typ mörkrädd.Hade en massa lampor tända.Jag hade t.o.m en liten lampa tänt i sovrummet på natten när jag skulle sova och jag vaknade flera gånger på nätterna med ett ryck(sådär plötsligt) och av mardrömmar...och så var det i flera dagar.Jag vet att det låter löjligt! och helst nu när det är sommar och ljusare ute men jag kan inte rå för det! det var bara så.Men nu har blivit mycket bättre nu! Ibland känns det lite små läskigt om nätterna men ja känner mig trygg igen och jag är inte mörkrädd nå mer :).

Ca 2 och en halv vecka efter begravningen var jag till Vittangi och hälsade på Addes mamma.A var också där och E förstås.Det var jätte trevligt! fast lite jobbigt också.
Hon hade ett jätte mysigt hus och jätte fin gård.Det såg nästan precis ut som jag hade föreställt mig att det skulle göra!
Jag tycker verkligen om Addes familj.Har dock inte umgåtts med alla men dom är så jätte trevliga och lätt att ha och göra med.man ser verkligen vars Adde fått sina sidor ifrån.Jag beundrar verkligen Addes mamma.Hon är verkligen sen stark kvinna! starkare än hon tror.Och hon är smart,klok,rolig,och omtänksam.precis som Adde beskrev henne när vi just hade lärt känna varandra.
När pappa körde in på gårdsplanen såg jag A.Han stod och donade med bilen och Addes mamma stod där vid bron och väntade på mig.När jag klev ur bilen vart det skit skumt! jag börja typ söka efter Adde men nej jag såg honom inte nånstans.Addes mamma visade mig runt på gården.Hon hade fina blommor på gården lite här och var.Och en mysig grillplats där hon och Adde brukade sitta på kvällarna.Sen gick vi bakom "garaget" och där fann en massa mopeder under en presenning.Och på sidan om garaget stod en bil under presenning som han tänkt fixa till så att hon hade kunnat köra den.Sen visade hon mig "garaget".
Hans grejjer var överallt.Skruvar,muttrar,verktyg,moppedelar ja allt! Jag fick ett leende när jag såg allt.
Men efter en stund försvann leendet och jag insåg att hans mamma visade mig garaget.Inte han som han lovat mig att göra och jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag söker efter honom.Jag kommer inte att hitta honom! för han har lämnat oss.Då kom klumpen i magen tillbaka som har varit där av och till sen han gick bort.

Sen gick vi in och Addes mamma visa mig runt inne i huset.Det var precis som jag hade föreställt mig det när Adde förklara hur det såg ut.Jätte fint! sen satt vi satt och drack lite te och pratade om Adde.A satt också ner med oss en stund och pratade.Jag fick se en massa fina bilder på honom också som jag inte hade sett förut och bilder på honom när han var liten :).
När vi hade suttit där ett tag bestämde vi oss för att fara till kyrkogården.De flesta av blommorna från begravningen var kvar och var fortfarande fina.Jag öppnade min väska och tog ut en nalle som jag haft när jag var liten som håller i ett hjärta där det står "I love you!" på.Jag satte den mot stenen och sa "Jag saknar dig!"

Vi åkte till hans lägenhet också.Det kändes jätte skumt.Vi parkerade just framför hans lägenhet och när jag klev ur bilen och tittade mot hans köksfönster så börja jag nästan få lite illmående av klumpen i magen eller nåt.Det kändes jobbigt men jag ville verkligen se hans lägenhet och jag kände att jag behövde det! Han hade inrett det jätte fint.Man kände verkligen att det var hans lägenhet.Det var hans stil! jag kunde t.om känna att det luktade lite som honom där.Det gav mig ett leende på läpparna.Men det var så konstigt att gå omkring där inne och titta.Jag tänkte "Är han här nu?" "Han ska ju vara här nu och visa mig hans ställe.Jag skulle ju komma och umgås med honom och eventuellt sova över nåndag!".Jag satte mig i soffan i vardagsrummet/sovrummet.Samma Soffa som han hade i kiruna.Jag strök min hand över sitsen brevid mig.Och efter några sekunder slog det mig att jag satt där han dog.Jag kände hur det vred sig lite i magen.Jag blundade och tog ett djupt andetag."Inte gråta verro.Inte gråta" tänkte jag.Men jag kände att det kom en tår iallafall.
Även om det var skumt att vara i hans lägenhet utan honom och även om det var jobbigt så kände jag lite trygghet där på nåt sätt.Vi var där en stund och pratade lite och kollade lite på hans saker osv sen for vi tillbaka till huset.
Det var jätte roligt att vara och hälsa på dom och få prata lite och få se allting.

Addes mamma har varit till mig också.Hon ringde engång och berätta att hon skulle köpa en blomma åt mig och komma med den snart.Jag vart helt chockad.Hon sa: "Det är precis som att Adde sa till mig att Veronica ska ha en blomma!" Då vart jag helt tårögd och sen börja jag skratta.
För engång när vi umgick så frågade han mig om jag tycker om blommor och jag sa:"alla tycker väl om blommor? Blommor är ju ett fint sätt att visa uppskattning på eller en bra present och ett jätte fint sätt att visa att man älskar någon på.Fast jag har typ aldrig fått blommor! men jag har gett blommor till många."
Då tittade Adde på mig och sa:"Va? Jag ska ge dig en blomma/blommor nångång när du minst anar det! En tjej måste iaf få en blomma i sitt liv! och du borde ha fått förlängesen tycker jag, helst när man är så fin som du!" Jadu Adde.Jag vet att jag sagt det förut.Men TACK!

Sist Addes mamma var hos mig så fick hon ta med sig lite kläder till E.Och sen fick hon även lite andra köksgrejjer o så som jag hade tänkt slänga eller skänka bort till Bumerangen.Kul att hon tyckte om grejjerna och ville ha dom.Justja...Jag hade ju en teckning på Adde.Jag gav den åt Addes mamma.hon tyckte jätte mycket om den! det var så roligt att se hur glad hon blev när hon tittade på den.Hon tyckte den såg så levande ut.Hon har den i köket nu har hon berättat.Så att hon kan se den varje dag :).

Jag måste verkligen försöka ta mig till Vittangi snart.det är så länge sen jag var där nu.vill ju kolla hur läget är med alla.Vill ju hälsa på hemma hos A-M också.jag har ju inte varit där ännu och nu har ju A köpt hus där också så det hade ju varit roligt att se den också...Men största skälet till att jag vill dit just nu faktiskt är att jag vill besöka graven innan all snö kommer.Vill kunna se alla fina blommor osv så finns där.Inte för att dom kanske är lika fina nå mer eftersom det blivit så kallt o så nu men jag vill iaf besöka den engång innan vintern kommer helt enkelt.

Direkt när jag satte mig vid datorn för att börja skriva här igen så börja jag tänka på Adrian.Jag saknar verkligen honom.Det gör fortfarande ont när jag tänker på det och det kommer det alltid att göra men det är mycket lättare nu iaf.Det tog ett tag innan man verkligen fattade vad som hade hänt och ett tag innan man typ accepterade det?(är det rätta ordet?) Men nu känns det rätt så bra iaf! helt bra blir det ju aldrig för han är ju borta men jag vet att han vill att alla hans nära och kära ska vara lyckliga och fortsätta med sina liv och tänka på honom med ett leende på läpparna.Så det är de jag försöker göra! och jag kan ju säga att så fort han dyker upp i mitt huvud så ler jag för jag har typ bara bra minnen med honom! :).
Jag och hans syster A-M har fått riktigt bra kontakt.Vi ringer varandra med jämna mellanrum och snackar om allt från A-Ö.Jag tror att Adrian skrattar där uppe åt att vi blivit vänner.Han skulle väl säga nåt i stil med "Det här förvånar mig inte ett dugg för ni är ganska lika varandra ändå.Ni båda är som 2 duracellkaniner!" Hahaha

Nu känner jag mig stolt som fick en hel del skrivet hära och att jag kom ihåg allt! Iofs så är inte såna här saker så lätta att glömma.
Nu är klockan välldigt mycket och jag ska nog bege mig mot sängen.

If I could fall
Into the sky
Do you think time
Would pass me by
Cause you know Id walk
A thousand miles
If I could
Just see you
If I could
Just hold you
Tonight!

What am I going to do
When the best part of me was always you?

Saknar dig sötnöten!

Begravning i Vittangi 22/5

Jag lyckades somna natten till idag ganska fort trots många tankar som for omkring i skallen.

Begravning.Usch! så tungt men jag visste att den skulle bli fin.

Jag klev upp ganska tidigt på morgonen.Tog en dusch,fixade håret,åt frukost och klädde på mig.

Jag packade ihop teckningarna som jag ritat till Adde,kortet som jag skulle fästas i rosen och sen läggas ner i graven.

klockan vart 9.00 och jag började känna mig jätte stressad och  jag vart irriterad och sur på allting.Mest av allt på mig själv som inte fixat vissa saker redan dagen innan utan ska börja med det i sista stund liksom.Det tog inte länge innan jag var ett vrak.Mamma ringde och frågade om jag började bli klar och jag bara skrek i tfn och hade knappt nå pauser eller "punkter" mellan meningarna som kom utan bara rabblade på.Kommer inte ihåg vad mamma sa och vad jag rabblade på om förutom "Jag klarar inte det här! jag är inte redo!" för så var det ju.Jag var inte redo att ta farväl av dig! jag vet att jag redan gjort de på bårhuset men det är som att de aldrig sjönk in.Man tänker ju att det kommer bli mer verkligt då men det var ju inte det.Klockan 09.15 for vi till stan och hämtade blommorna + handrosen.Dom var jätte fina!

Sen for jag och pappa iväg.Solen sken ute och det var ca 14 grader.Dock lite kalla vindar men ändå så skönt.

Var så glad över att solen sken och att det inte regnande eller så.

När vi kom fram mötte jag T och hans pappa.Sen gick jag fram och kramade om Anne-Marie,Andreas,Anna-Karin,Erika och Anita.Hade gråten i halsen men tog djupa andetag och försökte "samla" mig.Sen kom Stefan fram till mig och frågade om jag ville sätta ner något i kistan.Jag trodde inte jag skulle få göra det ju så det var därför jag hade sattit kortet till rosen.Men jag gick och hämtade kortet från bilen och gick in med Stefan.Jag satte mig på knä framför kistan.En jätte fin vit kista.Och på framsidan av den så satt ett moppe märke som dom sättit dit.Så perekt.

Där låg han i en av sina huvtröjor,sin favorit mössa,jeans osv.Dom hade klätt på han allt.Och jag kunde inte låta bli att små le fast det kom en och en annan tår också.Nu såg det verkligen ut som han! på bårhuset så kändes det ju inte som han på nåt sätt.Svårt att förklara men.Stefan berättade att dom hade lagt en snusdosa i hans ficka osv.Och då log jag igen.Självklart var det tungt att se honom igen också.Inte så konstigt ju.Älskade Adde.Men när jag gick ut därifrån så kände jag lite lättnad faktiskt.Jag tänkte på allt Anita berätta här för någon dag sen.Och då känns det mycket bättre! redan då när hon berättade allt så kände jag ju lite lättnad.Men det är som sagt jobbigt ändå och vi har rätten till att vara lite smått arga(pågrund vissa saker) och ledsna.Det vet Adde också! och det plus smärtan och sorgen försvinnner ju aldrig! men det blir lättare med tiden.Alla som skulle bära kistan hade på sig svarta huvtröjor och blåa jeans.Precis som Adde brukade klä sig.Han skulle velat ha det precis så också så det var klockrent!

Jag stod där ute och pratade lite med T en stund sen hörde jag plötsligt hur klockorna i kyrkan börja ringa.Då börja tårarna komma.Jag såg hur T också började bli tårögd.Jag fick nästan svårt att andas.Jag började typ hyper andas i några minuter.Jag tänkte:"Hur ska jag klara det här?"

Sen gick vi in och satte oss.Det var en tjej där som sjöng.Kommer inte ihåg vad hon hette men hon sjöng jätte fint iaf.Jag kommer inte ihåg vad alla låtar heter men en låt av Ted Gärdestad och sen Izrael Kamakawiwo med Somwhere Over the Rainbow fast det vart en annan version av låten men den var också fin.Han tyckte ju verkligen om den låten och sa åt hans mamma när hon var hos mig att den borde vara med på begravningen.Sen sjöng vi jätte fina psalmer också.Det fanns ett jätte fint häfte som vi alla fick och självklart tog jag med den hem som minne!

Nåt som irriterar mig är att jag stressade så mycket just innan vi skulle fara att jag glömde kameran!!! jag sa ju åt mamma igår att jag skulle ha med den(deras kamera altså) och mamma sa "Kamera!?" hon mena på att ska man verkligen fota? och jag sa till henne att jag inte tror Anita hade haft något emot det.

Sen när jag och pappa for från blom affären frågade han mig om jag hade kameran med och jag sa nej.Sen vet jag inte vad som hände men vi glömde fara förbi mig.*SUCK* Kanske får se lite bilder sen iaf...

Sen läste iaf prästen upp alla kort som tillhörde blommorna som låg runt kistan.Det var många fina buketter med en sista häsning och så jätte fina "hälsningar".Han kanske inte hade jätte många nära vänner.Men heller några få riktiga vänner än flera falska liksom.Men dom han hade tyckte om honom så mycket och sen hans syskon och deras familjer och kusiner osv.

Några minuter senare var det dag att ta sig till  kyrkogården.När killarna bar ut kistan till bilen och vi stannade där utanför en stund så stod jag där och tittade upp i himlen och tog några djupa andetag.

Jag var ju som sagt inte redo men försökte bita ihop."Det är som det är så det är bara att vara redo nu! kyrkodelen är klar och nu är det bara det sista kvar!" så tänkte jag ungefär.

Sen gick jag och satte mig i bilen och pappa fick köra till kyrkogården som är en liten bit bort från kyrkan.

När vi kom fram så tog jag min och T's rosor ur bilen och sen gick vi.Prästen sjöng en psalm och sen hisaade killarna ner kistan i graven.Och då kom tårarna igen.T stod och höll om mig.Jag vände mig om där en stund och luta mig mot T.Det vart så jobbigt.Jag ville knappt se det där men ändå ville jag! skit jobbig känsla.

hursomhelst så efter enstund fick vi slänga ner rosorna och jag viskade "Älskar dig Adde!".Hoppas han hörde det.Sen stod vi bara där ett tag och fundera.Sen frågade de andra om vi skulle med och fika på hembygdsgården.Det skulle bli smörgåstårta,vanlig tårta och fikabröd.Självklart ville jag dit! ville umgås med alla lite och T ville också de.Så vi for dit.När vi kom fram gav jag Anita alla teckningar jag ritat åt Adrian.Jag sa:"Adde skulle ju få dom när vi skulle ses nästa gång men du får dom.Han vill säkert att du ska ha dom nu!"

När vi kom innanför dörren där log jag stort.Det första man ser är en stor bild på Adde där han blundar och gör rock tecknet! Jag såg att T log också.Ja alla log nog! sen fanns det en bok där som Anita hade gjort med bilder på Adde från när han föddes tills nu typ.Jätte fina bilder! han var så söt när han var liten.Han hade nästan alltid världens leénde på läpparna.Och vilket leénde sen.Det var en av sakerna jag tyckte om hos honom.Han log med hela ansiktet typ.Sen satte vi oss och fikade.Jag orkade inte äta någon smörgåstårta men T sa att det var jätte gott.Sen satt vi där och pratade minnen och Anderas visade bilder på hans mopeder.Killen hade ju hela 21 stycken berättade Andreas.Nog visste jag att han hade några men 21!!! hahaha.Sen började alla titta på min teckningar! Anita skickade runt dem.jag vart helt generad.Jag är ju alltid så kritisk mot mina teckningar.Men alla verkade tycka om dom och det var roligt att höra och är verkligen jätte glad att Anita ville ha dom.För det kändes nästan lite som att Adde sa åt mig att jag skulle ge dom åt henne och inte tänker jag säga emot honom :P.

Sen när alla hade ätit smörgåstårta så läste prästen upp lite "brev" och sånt.Jätte fina texter! och efter de vart det att fika igen.Tårta,kaffe,dricka och bullar eller nå kakor.Jag tog en kaka och lite dricka.Alla fortsatte att prata minnen osv.Vi satt där kanske en 40 min eller nåt sånt sen bestämde vi oss för att åka.Jag gav en kram åt hans syskon och Anita och sa hejdå.Sen när jag och T gick förbi fotot på adrian så sa jag."Hejdå Adde!"

fast självklart inget Hejdå hejdå :P.

Sen for vi iväg.Jag pratade med Anita tidigare under den dagen också om att jag ska komma förbi och hälsa på dom snart och hon sa att jag gärna fick följa med till Addes lägenhet.Och det vill jag verkligen! Justja.Jag visade också mitt halsband jag hade på mig som jag fått av Adde.Ett silverhjärta som går att öppna där jag sättit ett foto på honom.Jag är så stolt över det halsbandet! Jag har med honom i mitt hjärta överallt :) nog för att han alltid funnits med där men nu gör han det bokstavligt också.Jag kommer nog aldrig ta av den!

Visst, det har blivit lite mer verkligt nu så att säga.Men det är fortfarande tungt.Men jag kände hela tiden under begravningen att nu har han det bättre och det är det som är det viktigaste.

Så Adde...Jag förstår dig.Jag förstod dig tidigare också men ännu bättre nu! och jag förlåter dig!!!

<3

En dröm och sen tillbaka till verkligheten.

Inatt drömde jag att jag var i din lägenhet och jag var inte rädd,ledsen eller nåt när jag gick utan jag kände mig ganska trygg.Det var precis som att du var där med mig.Jag satt och tittade på foton.Tittade på alla dina grejjer,tittade på datorn.Jag sökte typ efter nåt skulle svara på alla våra frågor men jag hittade inget! Efter en stund hittade jag ett foto på oss  två tillsammans.Den vi tog hemma hos dig på Videplan för nån månad sen.Jag satte mig ner i soffan.Jag satt och titta på bilden länge.Jag var nästan på väg att börja gråta men plötsligt hände något.Jag ryckte till lite.Det kändes som att du satt och höll om mig och strök min kind.Jag satt där och blundade och log.Sen vaknade jag! Jag ville ju inte vakna! jag försökte somna om igen med hopp om att komma tillbaka till drömmen.Men jag vet att det inte fungerar så.Man brukar ju oftast börja drömma om annat istället.*Suck*

Vissa dagar är ju tyngre än andra.Idag har faktiskt varit en bra dag!  Mycket tack vare drömmen tror jag och sen har det ju varit full solen hela dagen typ och +20 grader! helt otroligt! Sol gör en lycklig :D iaf mig.

Men det är klart att det fortfarande är tungt.Men som jag sa till Addes mamma när vi träffades så är det ibland som att ingenting har hänt.Vet att det låter sjukt men altså när man har mycket att göra så tänker man ju inte lika mycket.Jag har ibland vaknat upp på morgonen och ätit frukost,gjort mig i ordning och såna saker och gått omkring tilloch med med ett leende på läpparna ibland.Och sen plötsligt slår DET en och då känner man sig lite nere.Men man ska inte ha dåligt samvete över att man ler osv och inte heller att man lever vidare på sitt liv med att umgås med sina nära och kära,jobbar,tränar och ja allt vad man nu sysslar med! för man måste ju gå vidare och det lättaste sättet att göra det på är ju att fortsätta med allt man hållt på med inne för slutar man upp med allt och bara stänger sig inne och knappt gör något alls så blir man ju bara deppigare och det är inte bra för någon!(sånt går ju ut över dom nära och kära också) och Addes mamma skrev ett sånt fint sms åt mig häromdagen där hon skrev att hon plötsligt kände en sån inre styrka och det var så skönt att läsa! för det är hon värd! och vi alla som tycker om henne vill inget annat än att hon ska kämpa.det hade adde velat men inte bara därför heller utan för sin egenskull och sen alla hennes nära och kära också!

Hennes sms var så starkt! Jag tänker inte skriva exakt vad hon skrev men hon skrev en sak som gjorde att min klump i halsen släppte och jag brast ut i tårar och kände en sån lättnad! Tack! det betyder så mycket!!!

Och tack Andreas! Jag lovar er att jag ska försöka släppa dom där tankarna!

Jag önskar bara att jag hade sagt de jag ville tidigare till dig Adde.Det är väl det som kommer att fortsätta jaga mig ett bra tag till.visst du kanske hör mig nu men det är absolut inte samma sak! Jag ville ju träffa dig och se dig ögonen och säga det.Men men...nu är det som det är.

Jag har aldrig träffat Andreas men när jag träffar honom så ska han få en bamsekram!

Du pratade ju allltid så gott om honom."min tjocke bror! visst har vi väl tjafsat och bråkat en del men jag skulle aldrig byta ut han mot något i världen! han är bäst! och när du träffar honom kommer du förstå varför!" :)

Idag så såg jag dödsannonsen i tidningen och den var så fin! men det var lite jobbigt att läsa den också.Kan  inte fatta att jag ska på din begravning om 1 vecka.Men den kommer vara precis som du hade velat att den skulle vara.Jag kommer att åka dit med Tony.Vill inte att han ska sätta sig i bil själv och åka och sen så stöttar vi ju varandra genom detta.Vi ska köpa riktigt fina blommor sen och så har jag tänkt köpa en sak själv.Och så håller jag på med ett liten sak.Det är en grej jag vill lägga i kistan om man får det.Jag tror du kommer att tycka om den! jag hade ju tänkt ge dig den när vi skulle ses igen när du var upp till kiruna sist.Sen har jag en sak som din mamma ska få av mig också som jag tror att hon kommer att älska! Men hon kommer inte kunna få den på begravningen utan nångång senare.

Justja...När din mamma var här så hittade jag teckningarna på datorn som jag skulle skriva ut och ge till dig! Jag fick ju ett skissblock av dig och ett par pennor.Kommer du ihåg vad du sa åt mig."Du har ju en talangen till att rita så nu tycker jag att du ska sätta igång och rita mer.Och du kan väl rita några som jag kan få också?" När vi just hade lärt känna varandra så såg du ju nå teckningar på min dator och du sa "Är det du som har ritat dom här?" Jag: Jo jag ritar ganska mycket.Mest i hemlighet faktiskt.Inte så många som vet att jag "gått kurs" hos min farbror hahaha.Han lärde mig grunderna och sen har jag fortsattit men nu har jag lite av en idé torka."
Men sen börja jag ju rita igen för att du pusha på mig.Tack vännen! Att rita är ett bra sätt att slappna av på ibland  och man hamnar lite i en annan värld! precis som musik.Musik kan jag inte leva utan! det hjälper mig att ta mig igenom vardagen när den är jobbig!  Musik renar själen.Musik är min drog!
Och sen tyckte du om mina bilder jag brukade fota på natur folk osv.Jag brukade ju skicka bilder till dig som jag hade fotat för att få höra vad du tyckte och tänkte om dom.

Men iaf...teckningarna.Jag tänkte ta och lägga upp några här.

Så...Det här till dig!

Irriterande

När jag skriver inlägg så stämmer inte klockan...Måste försöka fixa detta på nåt sätt så ni slipper tro att alla inläggs skrivs på nätterna :P för det gör dom inte!

"Det vart lite mer verkligt i söndas

men jag kan fortfarande inte föriktigt förstå."

Jag trodde faktiskt att det skulle kännas som att tiden går saktare nu när något sånt här har hänt men nej den rinner fortfarande iväg.Fast ändå på ett sätt känns det lite som att det var igår jag fick samtalet av din mamma men nej det är hela 4 dagar sen.Och för 2 dagar sen var jag och sa hejdå åt dig.Jag hade knappt hunnit smälta att du hade lämnat oss när din mamma sa att jag kunde gå och säga hejdå åt dig på bårhuset(På kiruna sjukhuset via Intensiven/akuten)

Jag mötte iaf T vid igången till akuten.Vi gick in och när jag gick fram till informationen/kassan där då kom klumpen i magen och halsen.Jag började även må lite illa.Jag tycker inte om sjukhusmiljöer.Har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det och efter de här lär det ju bli värre.USCH!

Sköterskan i informationen/kassan tog med oss till ett rum.hon sa att det var fler osm skulle säga hejdå.Det var din syster,hennes man och barnen.Det var roligt att få att träffa din syster men det var ju under helt fel omständigheter.Hade ju gärna velat att du skulle presenterat mig en dag för dom.Men men...Nu är det som det är.

Sen sa sköterskan att vi skulle följa henne.Och när vi promenera i korridorerna börja jag må ännu sämre.Det kändes konstigt i magen,jag börja kallsvettas nästan och jag skakade och tänkte några gånger "Vad tänkte jag med? jag är inte så stark att jag klarar detta!" Jag höll T i armen och tittade på honom lite då och då när vi promenerade.Han såg att ha tusen tankar och såg rädd ut.Precis som jag och det är ju inte så konstigt.Sen åkte vi hiss till källaren och sen hamna vi inne i ett rum som såg ut som en lite hall.Där var vi allihopa medans 2 sköterskor skulle förbereda lite.Jag och T pratade lite med hans syster.Hon sa att du hade berättadt lite om mig.Jag kunde inte låta bli att le när hon sa det.

Efter en stund fick Din syster och dom gå in.Jag satte mig brevid T och tittade på honom.Han såg ännu mer rädd ut nu.Och jag skakade som ett asplöv och det var svårt att hålla inne tårarna men jag gjorde det.Det var så läskigt.Innanför dörren framför oss låg du.Jag försökte ta djupa andetag och samla mod.

Jag hörde hur din syster pratade med dig.Hon sa så fina saker men det var så hemskt att höra.Jag slöt mina ögon av och till och tänkte "snälla,ge mig styrka! jag måste klara det här för hans skull och för min"

Och efter ett par minuter så kom alla ut ur tummet.Alla var jätte tårögda.Det var otroligt jobbigt att se dom så ledsna.Jag frågade din syster "Hur känns det?".Och jag har för mig att hon sa att det kändes som att du inte var där men att det var en lättnad ändå att se dig.Hon sa också att du såg så plågad ut.

Då fick jag jätte svårt att hålla tillbaka tårarna.För är det nåt jag önskar så är det att du åtminstone slapp klänna nå smärta osv...ja känna nåt överhuvudtaget just innan du dog.Men just nu är det faktiskt svårt att tro det.Det lutar mycket åt de andra tyvärr.

Jag sa åt din syster att jag skulle hjälpa din mamma att ta reda på mer och att jag finns där likdom och så sa jag att vi hörs säkert! sen sa vi hejdå.Dom gick ut ur rummet och det vart bara jag och T kvar.Jag statte mig ner en stund och försökte förbereda mig men insåg att det går inte riktigt att förbereda sig eller de kanske går men det spelar ingen roll hur mycket man gör det för det är ändå

lika jobbigt.Tycker jag iaf.Jag gick och frågade sköterskorna om vi kunde gå in.Sen sa T att han inte klarar det.Jag tittade på honom och frågade om han var säker bara för att han inte skulle ångra sig sen och behöva gå ensammen för jag hade inte klarat av att gå in fler gånger liksom.Iofs hade han kunnat gå ensammen med en sköterska men...

Han sa att han var säker och jag sa till honom: "Det gör ingenting.Han blir inte besviken.Man får vara lite självisk.Klarar man det inte så gör man det inte helt enkelt.Han vet att du brydde dig om honom" och T sa:"jag vill minnnas han som han var"

Det var bra sagt.Jag kände bara att jag behövde säga hejdå för min skull och jag kände att jag behövde göra det för Addes skull också för vi hade en speciell relation! Han var ju lite själsfrände kan man väl säga! och sen vet också även hans mamma andra skälet till att ajg gjorde det för hans skull! <3

T satte sig ner för att vänta på mig.En sköterska tog mig i armen och vi gick in genom dörren.Mitt framför mig låg du på en bår.Det var några stearin ljus tända.Jag kände hur tårarna var påväg och mina ben ville nästan vika sig.Jag trodde jag skulle falla ihop vilken sekund somhelst.

Vi gick framåt sakta och jag kommer ihåg att jag blundande några sekunder.Jag var så rädd för att öppna ögonen och se dig ligga där.Det blir så verkligt då ju...att jag är där för att säga hejdå.Att du är borta och kommer aldrig mer tillbaka!

Iofs är du mest troligt på en bättre plats och det ger mig lite tröst men det gör så ont när jag tänker på att aldrig mer får höra din röst och aldrig mer se ditt fina leénde...eller ja.Jag får väl göra det när vi möts där uppe sen! men det kan ta lite tid innan jag kommer dit.Hoppas du håller en plats åt mig!

Jag öppnade iaf tillslut ögonen och såg dig."älskade vännen!" Din syster hade rätt det kändes inte som att du var där riktigt.Jag vet att man blir kall närt man dör men du gav sån värme ifrån dig och jag tror att vi borde kännt av den när vi var där.

Men det gjorde vi nog inte för att du inte var där.Men vi kommer att känna av den snart igen.Jag,din mamma och dina syskon tror att du kan höra oss! det hoppas jag iaf.

Och din syster hade rätt angående de andra också...du såg så plågad ut och det gjorde så ont i hjärtat att se! Jag kommer ihåg att jag blundade engång till och nästan bad för dig i tystnad:"Jag ber till någon slags högre makt.Snälla säg att han inte kände nåt." och när jag öppnade ögonen igen vart jag så rädd! det var som att jag trodde jag drömt innan eller nåt och det var nästan som att du öppnade ögonen samtidigt som mig.För jag hade glömt för några sekunder att dina ögon inte var helt stängda.

Jag bara rös i hela krpoppen.Jag hade sån lust att skrika"vakna adde! snälla jag klarar inte det här VAKNA!" Fast jag visste att han inte skulle göra det.Sköterskan frågade om vi var kompisar och jag sa ja och berättade att du var en sån underbar människa och att du var helt galen.Du gick alltid din egen väg.När du verkligen ville något så försökte du fixa det.du gav inte upp i första taget.Och du brukade säga precis som jag:"Jag ger inte upp förrän jag får det jag vill ha!"

Sen sa jag åt dig:"jag kommer sakna dig jätte mycket.Jag älskar dig och att du alltid kommer att finnas i mitt hjärta" och sen "sov gott vännen!"

Det var nog det jobbigast jag gjort i mitt liv! Jag var så rädd.Jag skakade och mådde illa,jag grät före,under och efter det här.Jag kunde inte sova natten till måndag för varje gång jag blundade så såg jag honom ligga där.Otroligt jobbigt!

men jag ångrar det inte men ångest har jag över annat...

Jag är så ledsen Adde.Jag var alldeles för dålig på att höra av mig de senaste 2 månaderna.Jag borde ha ringt oftare och kolla hur du mådde och närt vi träffades senast borde jag verkligen ha sattit mig ner och pratat med dig och tagit reda på vad som försigår och frågat hur du mådde.Jag borde nästan ha tvingat dig hem till mig när du var i

Kiruna senast för jag hörde att nåt var gaalet och jag kände det på mig också när vi pratade och efter vi la på också! jag vet inte varför jag inte gjorde nåt!? Fan va dum jag är.Jag har sån ångest och får nog leva med den resten av mitt liv och det är nog bara rätt åt mig! för det finns så mycket jag hade kunnat göra.

Det känns som att jag inte var den vän på sista tiden som jag borde ha varit...som att jag inte förtjänade din vänskap för du var alltid så underbar mot mig!

Antingen så var det så att jag såg nåt,kände på mig nåt,hörde nåt men inte "brydde" mig desto mer eller så var de så att jag var blind.Att jag inte såg nåt,kände på mig nåt eller hörde nåt! spelar ingen roll vilket av dom.

Båda är ju lika dåliga iaf! men jag brydde det gjorde jag...men jag vet inte hur man ska förklara det.Jag prioriterade väl inte dina "beskymmer" just då ellervad man nu ska kalla det.Jag mådde ju själv inge vidare.Hade ju nyligt hamnat i en slags depression.

Jag brukar alltid sätta mina vänner och familjen före när dom behöver mig och lägga mina beskymmer åt sidan det vet du.Men vet inte varför jag inte gjorde det denna gång!?

Det kommer jag nog aldrig få svar på.Jag mådde ju så dåligt vissa dagar att jag knappt kom upp ur sängen så...Men jag är egentligen inte självisk och det vet du om! Jag brydde mig jätte mycket om dig och när vi prata på msn mellan januari och maj på msn så har det inte verkat som att du haft sååå stora besykmmer liksom.Så jag har väl tänkt att det inte är någon fara och sen när man frågar "hur är det?" så menar man ju verkligen de man skriver även om det bara är msn ändå.(man undrar ju verkligen hur den andra mår)

Och du har oftast svarat:"det är väl ganska bra!" och då har man ju trott på det.Fast nu har det ju kommit fram så mycket saker som visar att du gått bakom ryggen på oss.Jag menar inte att vara elak när jag skriver/säger så men jag vet att du gjorde så för att du inte ville såra oss,göra oss besvikna,arga och oroliga!

Men just nu kan inte låta bli att vara lite arg och besviken.För det känns som att behövde du hjälp med nåt så borde du ju ha vetat att vi skulle finnas där för dig! herregud det finne ju inte något jag inte skulle ha gjort för dig! och du vet vad jag tyckte om...sånt.Du vet hur jobbigt jag hade det med mitt ex.

Man grubblar och grubblar.Man lär ju inte få svar på allt men lite mer ska vi ta reda på som sagt.

Jag vet att du ofta kände dig ensam.men det var du egentligen aldrig.Jag borde ha sagt nåt tidigare för då kanske du hade varit lyckligare.Jag skryter inte och menar att det bara är jag som hade kunnat göra det.Din mamma och jag pratade om allt detta igår och hon vet vad jag menar.

Din mamma hämtade upp mig igår och vi for hem till mig och där pratade vi en hel del.Det var roligt att se henne igen men det var ju inte uner nån rolig omständighet precis men när jag såg henne så såg jag dig! vi pratade om allt som hade hänt,de förflutna och roliga minnen så det vart ett och ett annat leénde faktiskt.Din mamma sa en sak igår som fick oss båda att skratta."Adde skulle ha skrattat om han såg oss nu!" Du kanske såg oss!? vad vet jag om du gjorde det så är vi övertygad om att du skratta.Du fick som du ville Adde! du ville ju så gärna att jag och din mamma skulle lära känna varandra bättre.Du sa ju första gången jag var hemma hos dig "Du är ju så lätt att prata med.Så trevlig,glad och framåt så min mamma kommer älska dig direkt och det är ju bra ifall du en vacker dag blir hennes svärdotter!" hahaha.Du var tokig!

Jag tror iaf att din mamma tycker om mig och jag har tyckt om henne sen första stund.Jag hoppas bara att hon inte är besviken på mig och arg/sur osv.För det var inte meningen...Hoppas du vet det också Adrian.Hoppas du vet hur mycket du betydde för mig.Jag borde sagt det oftare.Och jag borde inte väntat med det jag ville säga nästa gång vi skulle ses.Jag borde ringt och sagt nåt.Det är så typiskt att man blir efterklok.Men jag var så himla rädd.Rädd för vad du skulle tycka och tänka och säga och ifall det skulle fösrtöra våran vänskap.

Jag tyckte om att prata med dig om allting och ingenting och jag älskade dina fantasier,dagdrömmar och ditt prat om vad du ville göra i framtiden.Jag tyckte om dina råd du gav till mig.Dom hjälpte mig alltid.Du var så klok...vettig,mogen.ibland brukade jag säga:"är du säker på att du är 19? för du är inte som som de flesta andra i den åldern!".Jag respekterade dig.Jag beundrade dig så otroligt och du hade så mycket annat jag tyckte om hos dig också som jag skrev i första inlägget.Så jag hoppas du aldrig tvivla på det jag sa till dig utan jag hoppas du trodde på det jag sa åt dig.

Just nu håller min ångest på att äta upp mig.Jag kan knappt sova,äta eller göra nåt.Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare...Det känns som att jag inte är värd det.Jag är inte värd nåt!!!Jag borde inte gå utanför dörren,inte umgås med någon,inte jobba,inte träna,inte bli kär längre framåt.Jag är inte värd det! varför ska jag få göra såna saker och

medans du inte kan göra nåt??? Jag har inte rätten att leva!!! för hade jag träffat dig när du var upp sist hade jag kunnat lyssnat och pratat med dig och fått reda på vad som var fel.För är det nåt jag är helt säker på jag vet att jag hade kunnat få dig att öppna dig helt för mig och talat om vad försigår.Och sen hade jag kunnat ge dig råd så gått det går och tröstat dig och funnits där helt enkelt och då kanske allt hade varit anorlunda.Då kanske du hade levt idag!!!

Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv när jag inte vet om du skulle förlåta mig!? Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig.Utan jag vill dela med mig om mina tankar.Och ni alla anhöriga har rätten att veta och är ni besviken,sur eller arg på mig så förstår jag det.Ni har rätten till det också!

Idag när jag ute och gick så var jag i en helt annan värld jag bara gick och gick och plötsligt var jag vars vi träffades för första gången och där stod jag en stund och tänkte.Och sen sa jag:"Hör du mig? ser du mig? snälla prata med mig eller ge mig nå tecken ifall du hör mig.Du behöver inte förlåta mig men snälla ge mig nåt iaf...ska jag fortsätta eller ge upp?"Jag tror inte jag klarar av att leva med detta på mitt samvete.Som sagt.jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv!!!???

Sen börja jag gå hemåt och hela vägen hem så gick jag och tänkte på alt vi gjort tillsammans och allt vi pratat om.Så idag har jag fått le några gånger och det har varit underbart.Det är ju svårt att INTE le när man tänker tillbaka på allting eller hur Adde!? Som du sa engång:"Det är precis som att vi kännt varandra hur längesomhelst för vi har redan gått igenom så mycket tillsammans! det är helt galet.Och hur vi lärde känna varandra är en bra historia och ganska komisk ändå!"

Dagens låt: Israel Kamakawiwo - Somewhere over the rainbow

Du tyckte om den låten! jag tänker på dig och oss när jag hör den! och den får mig att små le ibland kanske just tackvare dig :P för jag brukar se dig och ditt fina leénde framför mig när jag hör den fast den känns lite sorglig också.

Men till er som läser! lyssna på den och hoppas ni ser en en Adde framför er med ett leénde på läpparna som jag.

*Tar ett djupt andetag*

Idag ska jag till bårhuset och ta farväl av dig.din mamma berättade igår att du låg där och att jag får gå dit klockan 15.00 och ta farväl om jag vill och orkar.Jag vill! men egentligen är jag inte redo.Vill inte ta farväl.Det är då man verkligen kommer att inse att allt är sant.Att det är farväl föralltid.Eller förhoppningsvis kommer jag se dig där uppe när min tid är inne men det kan ju dröja länge.Just nu vill man inte inse vad som hänt.Jag var vaken länge natten till idag för att bli helt utmattad för jag visste att annars skulle jag ligga och vrida i sängen och grubbla.Jag sov faktiskt ganska bra inatt! har inte vaknat en enda gång.Helt otroligt med tanke på allt.Och när jag vakna upp så var de för en stund som att ingenting hade hänt.Jag gjorde frukost.Satte mig vid tv:n och åt.Sen efter de borstade jag tänderna,tog en dusch,klädde på mig osv.Sen ringer mamma och hon sa en sak och då kom allt tillbaka.

Som jag skrivit tidigare.Det går inte att fatta helt enkelt.Men idag blir det merverkligt.Och jag ska vara helt ärlig.det skrämmer skiten ur mig.Kanske låter löjligt men jag är rädd att jag ska svimma,spy eller ja nåt.Jag vet att jag säkerligen kommer bryta ihop totalt.Antingen där på plats eller så efteråt.Och nästan ännu mer rädd att jag ska backa ur.Att jag kommer dit och får en sån där klump i magen och halsen och börja må dåligt och bryter ihop direkt.Jag vill vara stark! jag vill klara detta för jag behöver se dig.behöver se att du fått nån slags ro eller vad man ska säga. Men det tycker jag att jag faktiskt har rätt till att ha dom rädslorna och rätten att tänka på mig själv lite också.För jag vet att när jag väl sagt hejdå och gått därifrån så är inte allt över.Det kommer bli en tuff dag idag och en tuff natt.kanske en natt med nån timmes sömn här och där av ren utmattning.Eller så ingen sömn alls!

Det kommer ALDRIG riktigt vara över.För jag kommer alltid att sakna dig.Men det blir nog lättare med tiden.Dom säger ju att tiden läker alla sår.Men kan räkna med att det kommer ta lite tid att bearbeta allt.Det har ju bara gått 2 dagar nu.Det är fortfarande så...nytt!(kom inte på nåt bättre ord)

T ska följa med idag.Jag berättade igår till honom att han också fick följa.Han sa att han skulle fundera till idag.Självklart måste ju han också få säga hejdå om han vill! och idag så pratade vi en stund och han var lite osäker.Han är lika rädd som jag.Men jag sa att om vi går tillsammans är det ju lättare för det är nog inge bra att gå ensam.När vi går tillsammans kan vi stötta varandra när vi är där.Och efteråt.Och jag sa till honom att det är okej att vara rädd.Det är okej om han bryter ihop.det är okej att gråta ju! och vill han inte vara ensammen efteråt så förstår jag det.Vi har lovat att finnas där för varandra.Att han ringer mig om han vill prata och tvärtom.Och jag har sagt att om han inte kan sova ensam så kommer jag på stört! det här är ju ingen lätt grejj för någon av oss.

den dagen jag fick veta allt så ringde jag T och berättade vad som hade hänt och han ville inte tro att det jag sa var sant.Vi pratade ett bra tag på tfn.Sen när vi hade lagt på så ringde han mig nån timme senare och fråga om han fick komma förbi och prata.han kom klockan 2.30 typ.Vi pratade länge.Han såg helt förstörd ut.Inte konstigt då men.han grät inte.Han försöker vara så tuff och stark sådär som killar brukar vara.

Jag vet inte hur han är när han är ensam men han vet iaf att det är okej om han kommer till mig och behöver tröst.men alla är ju olika och bearbetar saker och ting på olika sätt..det betyder inte att han inte är ledsen.För det är han! han är nog välldigt chockad tror jag.Han sitter nog och grubblar lika mycket som jag.Och vissa gråter ju inte förrän på begravningen,eller innan.Ja det kan ta dagar,veckor,månader innan "chocken" avtar osv.När man liksom slappnar av kan de komma plötsligt.Eller ja annars också.tårarna kan komma plötsligt helt enkelt.Det är skönt att inte behöva gå igenom det här ensam.Jag har ju Adrians mamma också som har varit underbar som pratat med mig men vi bor ju som en bit ifrån varandra så det är ju lite svårt att ses och finnas där för varandra liksom.Men hade jag haft körkort hade jag åkt dit och pratat med henne.Och jag förstår att hon inte bara komma hit nu liksom för att träffa mig.Hon har som mycket att tänka på nu osv.

Nu har tiden plötsligt rusat iväg(de senaste dagarna har den gått så sakta)och det är dax för mig att bege mig mot sjukhuset.T ska möta upp mig där.

Jag ber till nå högre krafter! Ge mig styrka till det här!!!

Skriver mer en annan gång.

Till dig Adrian!

Igårkväll fick jag ett samtal som förändrade mitt liv.Anita ringer och säger att Du har gått bort.Jag bara föll ihop på golvet.Fick världens klump i halsen och magen.Jag kunde knappt andas.Jag ville knappt tro att de hon sa var sant.Jag bara skakade på huvudet och tänkte.Nej nej NEJ!!! 1000 frågor och tankar började flyga omkring i huvudet på mig blandat med bilder från den dagen jag träffade dig för första gången till den dagen jag träffade dig sist.Jag hade nästan lust att lägga på och ringa din mobil och tänkte för en sekund att DU Adrian skulle svara så jag kunde andas igen! men samtidigt visste jag att det inte skulle bli så.Du är borta.Du har lämnat oss! VARFÖR??? Vi träffades för första gången 2008 så vi har inte kännt varandra så länge.Men det sa verkligen "KLICK" på nätet.Vi skrev som tusan där.Vi hade så mycket gemensamt och samma åsikter om saker och ting och varje gång vi avslutade ett samtal på msn/bilddagboken så var det med ett leende och jag tänkte redan då "Vilken kille.Han är 6 år yngre än mig men så mogen och vettig och inte alls som de flesta andra killar jag pratat med.Det här kan bli en vänskap för livet!" Folk har säkert snackat en hel del skit bakom ryggen gällande våran vänskap pga ålders skillnaden.Men jag har inte brytt mig!!! åldern har ingen betydelse.Så länge man kan prata med varandra och har roligt tillsammans.Och det hade vi.Vi var ju så lika varandra och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på just ålderskillnaden.iaf så efter vi hade pratat ett par dagar på msn och bilddagboken bestämde vi oss för att träffas.Och efter se har vi umgåtts så fort vi kunnat.När vi liksom orkade och hade tid.vi båda var ju sjuka och sen jobba jag ju så ibland har jag ju inte haft så mycket till fritid känns det som.Borde ha fixat mer tid för oss.men det är inte bara han jag inte haft tid för.Utan alla! men jag borde åkt ner till honom och hälsat på iaf.Men det är ganska svårt när man inte har körkort.Men när vi inte kunde ses prata vi mycket på msn och så på tfn.Vi fanns alltid där för varandra(så gott man kunde.)När jag pratade med honom sist sa han att han mådde ganska bra.Fast han lät dock ganska trött.Och han var välldigt kortfattad.Han var inte som han brukade vara när jag tänker efter.Han brukar alltid fråga vad jag gör,hur jag mår osv.Men han hade mer brottomt nu.Det var som att han verkligen inte ville prata med mig och bara ville lägga på.

Jag känner att jag borde ha gjort nåt.Någonting mer.Känns som att jag varit en sån dålig kompis.Iaf de senaste dagarna.Har jobbat som en galning men det är ingen ursäkt.Borde ha ringt och pratat med dig.Och när du var sist i kiruna borde jag nästan tvingat dig hem till mig för då kanske det hade varit anorlunda?

Kanske hade hjälpt lite granna iaf för jag hade kunnat lyssnat för du kanske hade talat om för mig vad som är galet.Jag hade kunnat ge dig råd och tröst! jag hade gjort vadsomhelst för dig det vet du!

vare sig det var en olycka eller inte så var ju något galet!

Jag vill bara be dig om en sak.Lova att vaka över din familj.Speciellt din mamma.Jag har iaf gett mina telefon nummer åt henne och sagt att det är bara att ringa mig om det är nåt.Spelar ingen roll vilken tid på dygnet.Jag finns där! Jag känner ju inte henne så bra men hon är en otrolig stark och kärlekfull människa.Och jag prisar henne.Hon födde ju dig! precis som hon var du stark.Starkare än du trodde iaf.Kärleksfull,omtänksam och snäll,rolig,ärlig.Helt underbar! När du log så lyste hela rummet upp.Du fick mig alltid att skratta.Du fick mig att tycka om mig själv mer.Du trodde på mig! du peppade mig och fick mig att kämpa när jag hade lust att ge upp.Jag var välldigt sjuk där ett tag men jobbade ändå och tränade,umgicks med vännerna och försökte leva så normalt som möjligt.Man såg inte på mig att jag var sjuk.Folk trodde inte heller det.Och sen hade vi dig som var sjukare än mig.Du var ofta trött och hade ont men du lät inte det stoppa dig.Du ville inte sitta still utan älskade att ha saker att göra.Och det var DU som var den positiva av oss.Det var DU som peppade mig."Fy fan vilken smärta i ryggen man har och sen har man diabetesen.En massa piller varje dag.Inge normalt liv har man.Jag kan inte göra de jag vill.Kan inte leva som alla andra tonåringar.Men jag LEVER iaf!(det hade kunnat vara mycket värre.Sängliggandes hela tiden eller nåt) och det kommer jag göra tack vare min familj och mina vänner.Utan dom hade jag inte klarat mig.Och klarar jag mig ska du fan också göra det Verro! så nu får du ta och rycka upp dig!" Så när man tänker på de du sagt kan man inte låta bli att grubbla.Gav du upp eller vad hände? har svårt att tro att du gjorde det.

Jag vet att det inte är bra att grubbla för mycket men jag kommer inte ge upp förrän jag vet lite mer för annars kan jag inte få ro.Jag bara hoppas att du inte kände nån smärta.Du har inte haft de lätt i livet.Varje dag har varit lite som en kamp.Men nu behöver du inte kämpa nå mer.Du behöver inte känna nån smärta nå mer.Du är fri!!!

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.Jag älskar dig vännen och kommer alltid att göra det! det vet du.Glömmer dig aldrig!!!

/Verro (mumintrollet)