Den 15 Januari var Addes födelsedag.han skulle ha blivit 20 år.Tänk om han hade levt och inte haft diabetes och inge problem med sin rygg utan haft ett beskymmerlöst liv.20 år.Det är ju då livet börjar kan man ju nästan säga.Det är då man klassas som vuxen! fast Adde var ju ju himla vuxen av sig redan när han var 18.
Jag tände ljus här hemma på kvällen och kröp upp i soffan under filten och läste upp en dikt jag skrivit till honom högt.Jag hoppas han hörde mig.
Jag skrev den dikten för ett tag sen men sparade den tills hans födelsedag.Det var en jobbig dag.Det kändes så jäkla fel.Fast så känns det ju hela tiden.Men det var extra jobbigt för att det var hans dag.Jag satt där och tänkte "varför blev de såhär? jag hade ju velat åka ner och överasska han idag.Plinga på hans dörr och sen när han öppnar stå där med en present i handen och sjunga för honom ja må han leva men istället sitter jag här ensam i min lägenhet och tänder ljus för honom och gråter"
Hursomhelst så satt jag där i soffan ett bra tag i tystnaden och bara fundera.Det enda som hördes var klockan som ticka på i köket.Plötsligt fick jag nå ryck.Jag reste mig upp gick och satte igång musik på datorn.
Alter Bridge - In loving memory.(Ni kommer kunna lyssna på den om ni vill.Den kommer längst ner sen!)
Och så gick jag och hämta mitt stora ritblock och pennor jag fått av Adde och så satte jag mig och rita.
Ne nu ska jag ta itu med lite "vardags sysslor!" Ha det bra allihopa!
