Idag ska jag till bårhuset och ta farväl av dig.din mamma berättade igår att du låg där och att jag får gå dit klockan 15.00 och ta farväl om jag vill och orkar.Jag vill! men egentligen är jag inte redo.Vill inte ta farväl.Det är då man verkligen kommer att inse att allt är sant.Att det är farväl föralltid.Eller förhoppningsvis kommer jag se dig där uppe när min tid är inne men det kan ju dröja länge.Just nu vill man inte inse vad som hänt.Jag var vaken länge natten till idag för att bli helt utmattad för jag visste att annars skulle jag ligga och vrida i sängen och grubbla.Jag sov faktiskt ganska bra inatt! har inte vaknat en enda gång.Helt otroligt med tanke på allt.Och när jag vakna upp så var de för en stund som att ingenting hade hänt.Jag gjorde frukost.Satte mig vid tv:n och åt.Sen efter de borstade jag tänderna,tog en dusch,klädde på mig osv.Sen ringer mamma och hon sa en sak och då kom allt tillbaka.
Som jag skrivit tidigare.Det går inte att fatta helt enkelt.Men idag blir det merverkligt.Och jag ska vara helt ärlig.det skrämmer skiten ur mig.Kanske låter löjligt men jag är rädd att jag ska svimma,spy eller ja nåt.Jag vet att jag säkerligen kommer bryta ihop totalt.Antingen där på plats eller så efteråt.Och nästan ännu mer rädd att jag ska backa ur.Att jag kommer dit och får en sån där klump i magen och halsen och börja må dåligt och bryter ihop direkt.Jag vill vara stark! jag vill klara detta för jag behöver se dig.behöver se att du fått nån slags ro eller vad man ska säga. Men det tycker jag att jag faktiskt har rätt till att ha dom rädslorna och rätten att tänka på mig själv lite också.För jag vet att när jag väl sagt hejdå och gått därifrån så är inte allt över.Det kommer bli en tuff dag idag och en tuff natt.kanske en natt med nån timmes sömn här och där av ren utmattning.Eller så ingen sömn alls!
Det kommer ALDRIG riktigt vara över.För jag kommer alltid att sakna dig.Men det blir nog lättare med tiden.Dom säger ju att tiden läker alla sår.Men kan räkna med att det kommer ta lite tid att bearbeta allt.Det har ju bara gått 2 dagar nu.Det är fortfarande så...nytt!(kom inte på nåt bättre ord)
T ska följa med idag.Jag berättade igår till honom att han också fick följa.Han sa att han skulle fundera till idag.Självklart måste ju han också få säga hejdå om han vill! och idag så pratade vi en stund och han var lite osäker.Han är lika rädd som jag.Men jag sa att om vi går tillsammans är det ju lättare för det är nog inge bra att gå ensam.När vi går tillsammans kan vi stötta varandra när vi är där.Och efteråt.Och jag sa till honom att det är okej att vara rädd.Det är okej om han bryter ihop.det är okej att gråta ju! och vill han inte vara ensammen efteråt så förstår jag det.Vi har lovat att finnas där för varandra.Att han ringer mig om han vill prata och tvärtom.Och jag har sagt att om han inte kan sova ensam så kommer jag på stört! det här är ju ingen lätt grejj för någon av oss.
den dagen jag fick veta allt så ringde jag T och berättade vad som hade hänt och han ville inte tro att det jag sa var sant.Vi pratade ett bra tag på tfn.Sen när vi hade lagt på så ringde han mig nån timme senare och fråga om han fick komma förbi och prata.han kom klockan 2.30 typ.Vi pratade länge.Han såg helt förstörd ut.Inte konstigt då men.han grät inte.Han försöker vara så tuff och stark sådär som killar brukar vara.
Jag vet inte hur han är när han är ensam men han vet iaf att det är okej om han kommer till mig och behöver tröst.men alla är ju olika och bearbetar saker och ting på olika sätt..det betyder inte att han inte är ledsen.För det är han! han är nog välldigt chockad tror jag.Han sitter nog och grubblar lika mycket som jag.Och vissa gråter ju inte förrän på begravningen,eller innan.Ja det kan ta dagar,veckor,månader innan "chocken" avtar osv.När man liksom slappnar av kan de komma plötsligt.Eller ja annars också.tårarna kan komma plötsligt helt enkelt.Det är skönt att inte behöva gå igenom det här ensam.Jag har ju Adrians mamma också som har varit underbar som pratat med mig men vi bor ju som en bit ifrån varandra så det är ju lite svårt att ses och finnas där för varandra liksom.Men hade jag haft körkort hade jag åkt dit och pratat med henne.Och jag förstår att hon inte bara komma hit nu liksom för att träffa mig.Hon har som mycket att tänka på nu osv.
Nu har tiden plötsligt rusat iväg(de senaste dagarna har den gått så sakta)och det är dax för mig att bege mig mot sjukhuset.T ska möta upp mig där.
Jag ber till nå högre krafter! Ge mig styrka till det här!!!
Skriver mer en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar