Igårkväll fick jag ett samtal som förändrade mitt liv.Anita ringer och säger att Du har gått bort.Jag bara föll ihop på golvet.Fick världens klump i halsen och magen.Jag kunde knappt andas.Jag ville knappt tro att de hon sa var sant.Jag bara skakade på huvudet och tänkte.Nej nej NEJ!!! 1000 frågor och tankar började flyga omkring i huvudet på mig blandat med bilder från den dagen jag träffade dig för första gången till den dagen jag träffade dig sist.Jag hade nästan lust att lägga på och ringa din mobil och tänkte för en sekund att DU Adrian skulle svara så jag kunde andas igen! men samtidigt visste jag att det inte skulle bli så.Du är borta.Du har lämnat oss! VARFÖR??? Vi träffades för första gången 2008 så vi har inte kännt varandra så länge.Men det sa verkligen "KLICK" på nätet.Vi skrev som tusan där.Vi hade så mycket gemensamt och samma åsikter om saker och ting och varje gång vi avslutade ett samtal på msn/bilddagboken så var det med ett leende och jag tänkte redan då "Vilken kille.Han är 6 år yngre än mig men så mogen och vettig och inte alls som de flesta andra killar jag pratat med.Det här kan bli en vänskap för livet!" Folk har säkert snackat en hel del skit bakom ryggen gällande våran vänskap pga ålders skillnaden.Men jag har inte brytt mig!!! åldern har ingen betydelse.Så länge man kan prata med varandra och har roligt tillsammans.Och det hade vi.Vi var ju så lika varandra och det är faktiskt ganska komiskt med tanke på just ålderskillnaden.iaf så efter vi hade pratat ett par dagar på msn och bilddagboken bestämde vi oss för att träffas.Och efter se har vi umgåtts så fort vi kunnat.När vi liksom orkade och hade tid.vi båda var ju sjuka och sen jobba jag ju så ibland har jag ju inte haft så mycket till fritid känns det som.Borde ha fixat mer tid för oss.men det är inte bara han jag inte haft tid för.Utan alla! men jag borde åkt ner till honom och hälsat på iaf.Men det är ganska svårt när man inte har körkort.Men när vi inte kunde ses prata vi mycket på msn och så på tfn.Vi fanns alltid där för varandra(så gott man kunde.)När jag pratade med honom sist sa han att han mådde ganska bra.Fast han lät dock ganska trött.Och han var välldigt kortfattad.Han var inte som han brukade vara när jag tänker efter.Han brukar alltid fråga vad jag gör,hur jag mår osv.Men han hade mer brottomt nu.Det var som att han verkligen inte ville prata med mig och bara ville lägga på.
Jag känner att jag borde ha gjort nåt.Någonting mer.Känns som att jag varit en sån dålig kompis.Iaf de senaste dagarna.Har jobbat som en galning men det är ingen ursäkt.Borde ha ringt och pratat med dig.Och när du var sist i kiruna borde jag nästan tvingat dig hem till mig för då kanske det hade varit anorlunda?
Kanske hade hjälpt lite granna iaf för jag hade kunnat lyssnat för du kanske hade talat om för mig vad som är galet.Jag hade kunnat ge dig råd och tröst! jag hade gjort vadsomhelst för dig det vet du!
vare sig det var en olycka eller inte så var ju något galet!
Jag vill bara be dig om en sak.Lova att vaka över din familj.Speciellt din mamma.Jag har iaf gett mina telefon nummer åt henne och sagt att det är bara att ringa mig om det är nåt.Spelar ingen roll vilken tid på dygnet.Jag finns där! Jag känner ju inte henne så bra men hon är en otrolig stark och kärlekfull människa.Och jag prisar henne.Hon födde ju dig! precis som hon var du stark.Starkare än du trodde iaf.Kärleksfull,omtänksam och snäll,rolig,ärlig.Helt underbar! När du log så lyste hela rummet upp.Du fick mig alltid att skratta.Du fick mig att tycka om mig själv mer.Du trodde på mig! du peppade mig och fick mig att kämpa när jag hade lust att ge upp.Jag var välldigt sjuk där ett tag men jobbade ändå och tränade,umgicks med vännerna och försökte leva så normalt som möjligt.Man såg inte på mig att jag var sjuk.Folk trodde inte heller det.Och sen hade vi dig som var sjukare än mig.Du var ofta trött och hade ont men du lät inte det stoppa dig.Du ville inte sitta still utan älskade att ha saker att göra.Och det var DU som var den positiva av oss.Det var DU som peppade mig."Fy fan vilken smärta i ryggen man har och sen har man diabetesen.En massa piller varje dag.Inge normalt liv har man.Jag kan inte göra de jag vill.Kan inte leva som alla andra tonåringar.Men jag LEVER iaf!(det hade kunnat vara mycket värre.Sängliggandes hela tiden eller nåt) och det kommer jag göra tack vare min familj och mina vänner.Utan dom hade jag inte klarat mig.Och klarar jag mig ska du fan också göra det Verro! så nu får du ta och rycka upp dig!" Så när man tänker på de du sagt kan man inte låta bli att grubbla.Gav du upp eller vad hände? har svårt att tro att du gjorde det.
Jag vet att det inte är bra att grubbla för mycket men jag kommer inte ge upp förrän jag vet lite mer för annars kan jag inte få ro.Jag bara hoppas att du inte kände nån smärta.Du har inte haft de lätt i livet.Varje dag har varit lite som en kamp.Men nu behöver du inte kämpa nå mer.Du behöver inte känna nån smärta nå mer.Du är fri!!!
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.Jag älskar dig vännen och kommer alltid att göra det! det vet du.Glömmer dig aldrig!!!
/Verro (mumintrollet)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar