tisdag 26 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Dagarna går...
Adrian lämnade oss för 5 månader,1 vecka och 2 dar sen! Begravningen var för 141 dagar sen! Dagarna bara rinner iväg med världens fart.
Jag har tänkt skriva här flera gånger men har helt ärligt inte orkat.Jag har försökt hitta tillbaka till vardagen eller vad man nu ska säga..Men satt imorse och tänkte lite och kom fram till att nu är det dags att ta sig i kragen.
På söndagen efter begravningen 23/5 så kom Addes syster till mig.Ett medium skulle komma hem till mig och ha sittning med oss.Det gick jätte bra.Första gången jag gjort nåt sånt! Det var lite skrämmande fast roligt och intressant också.Mycket stämde fast några saker gjorde att vi var lite fundersam efteråt men det är nåt jag absolut vill göra igen!
Efter de har jag försökt komma tillbaka till vardagen liksom.jobbat,umgåtts med familjen och vännerna,tränat och donat på.Vissa dagar är det precis som att ingenting har hänt.Helt sjukt.Andra dagar är det som att allt spelas upp i huvudet igen och jag kommer på att jag förlorat en del av mitt hjärta.Adrian.Min vän,min själsfrände,min
inspiration,mitt ljus i mörkret...Ja han var allt det och mycket mer! Det är så svårt att tänka mig ett liv utan honom! Jag vill inte ens det!!!
Det är när man har såna här dagar då saknaden nästan är outhärdlig som alla frågor kommer.Vad hände egentligen? Livet är allt bra orättvist ibland och för lite väl orättvist för vissa!!! det finns 1000 frågor men nästan inga svar.Iallafall inga 100 procentiga svar.Det är bara du Adrian som hade kunnat ge dom flesta svaren men du har lämnat oss.Fast jag tvekar inte en sekund på att du är här med oss hela tiden(hör och ser oss).
Jag var jätte rädd i flera dagar.Jag vet inte riktigt varför men just när Adde gått bort sov jag några dagar hos mamma och pappa och jag sov där samma dag som begravningen var också men söndagen efter så sov jag hemma.Jag var jätterädd! varenda gång jag kom hem till lägenheten kände jag mig så otrygg.Det var så att jag kolla mig bakom axeln lite då och då och vart typ mörkrädd.Hade en massa lampor tända.Jag hade t.o.m en liten lampa tänt i sovrummet på natten när jag skulle sova och jag vaknade flera gånger på nätterna med ett ryck(sådär plötsligt) och av mardrömmar...och så var det i flera dagar.Jag vet att det låter löjligt! och helst nu när det är sommar och ljusare ute men jag kan inte rå för det! det var bara så.Men nu har blivit mycket bättre nu! Ibland känns det lite små läskigt om nätterna men ja känner mig trygg igen och jag är inte mörkrädd nå mer :).
Ca 2 och en halv vecka efter begravningen var jag till Vittangi och hälsade på Addes mamma.A var också där och E förstås.Det var jätte trevligt! fast lite jobbigt också.
Hon hade ett jätte mysigt hus och jätte fin gård.Det såg nästan precis ut som jag hade föreställt mig att det skulle göra!
Jag tycker verkligen om Addes familj.Har dock inte umgåtts med alla men dom är så jätte trevliga och lätt att ha och göra med.man ser verkligen vars Adde fått sina sidor ifrån.Jag beundrar verkligen Addes mamma.Hon är verkligen sen stark kvinna! starkare än hon tror.Och hon är smart,klok,rolig,och omtänksam.precis som Adde beskrev henne när vi just hade lärt känna varandra.
När pappa körde in på gårdsplanen såg jag A.Han stod och donade med bilen och Addes mamma stod där vid bron och väntade på mig.När jag klev ur bilen vart det skit skumt! jag börja typ söka efter Adde men nej jag såg honom inte nånstans.Addes mamma visade mig runt på gården.Hon hade fina blommor på gården lite här och var.Och en mysig grillplats där hon och Adde brukade sitta på kvällarna.Sen gick vi bakom "garaget" och där fann en massa mopeder under en presenning.Och på sidan om garaget stod en bil under presenning som han tänkt fixa till så att hon hade kunnat köra den.Sen visade hon mig "garaget".
Hans grejjer var överallt.Skruvar,muttrar,verktyg,moppedelar ja allt! Jag fick ett leende när jag såg allt.
Men efter en stund försvann leendet och jag insåg att hans mamma visade mig garaget.Inte han som han lovat mig att göra och jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag söker efter honom.Jag kommer inte att hitta honom! för han har lämnat oss.Då kom klumpen i magen tillbaka som har varit där av och till sen han gick bort.
Sen gick vi in och Addes mamma visa mig runt inne i huset.Det var precis som jag hade föreställt mig det när Adde förklara hur det såg ut.Jätte fint! sen satt vi satt och drack lite te och pratade om Adde.A satt också ner med oss en stund och pratade.Jag fick se en massa fina bilder på honom också som jag inte hade sett förut och bilder på honom när han var liten :).
När vi hade suttit där ett tag bestämde vi oss för att fara till kyrkogården.De flesta av blommorna från begravningen var kvar och var fortfarande fina.Jag öppnade min väska och tog ut en nalle som jag haft när jag var liten som håller i ett hjärta där det står "I love you!" på.Jag satte den mot stenen och sa "Jag saknar dig!"
Vi åkte till hans lägenhet också.Det kändes jätte skumt.Vi parkerade just framför hans lägenhet och när jag klev ur bilen och tittade mot hans köksfönster så börja jag nästan få lite illmående av klumpen i magen eller nåt.Det kändes jobbigt men jag ville verkligen se hans lägenhet och jag kände att jag behövde det! Han hade inrett det jätte fint.Man kände verkligen att det var hans lägenhet.Det var hans stil! jag kunde t.om känna att det luktade lite som honom där.Det gav mig ett leende på läpparna.Men det var så konstigt att gå omkring där inne och titta.Jag tänkte "Är han här nu?" "Han ska ju vara här nu och visa mig hans ställe.Jag skulle ju komma och umgås med honom och eventuellt sova över nåndag!".Jag satte mig i soffan i vardagsrummet/sovrummet.Samma Soffa som han hade i kiruna.Jag strök min hand över sitsen brevid mig.Och efter några sekunder slog det mig att jag satt där han dog.Jag kände hur det vred sig lite i magen.Jag blundade och tog ett djupt andetag."Inte gråta verro.Inte gråta" tänkte jag.Men jag kände att det kom en tår iallafall.
Även om det var skumt att vara i hans lägenhet utan honom och även om det var jobbigt så kände jag lite trygghet där på nåt sätt.Vi var där en stund och pratade lite och kollade lite på hans saker osv sen for vi tillbaka till huset.
Det var jätte roligt att vara och hälsa på dom och få prata lite och få se allting.
Addes mamma har varit till mig också.Hon ringde engång och berätta att hon skulle köpa en blomma åt mig och komma med den snart.Jag vart helt chockad.Hon sa: "Det är precis som att Adde sa till mig att Veronica ska ha en blomma!" Då vart jag helt tårögd och sen börja jag skratta.
För engång när vi umgick så frågade han mig om jag tycker om blommor och jag sa:"alla tycker väl om blommor? Blommor är ju ett fint sätt att visa uppskattning på eller en bra present och ett jätte fint sätt att visa att man älskar någon på.Fast jag har typ aldrig fått blommor! men jag har gett blommor till många."
Då tittade Adde på mig och sa:"Va? Jag ska ge dig en blomma/blommor nångång när du minst anar det! En tjej måste iaf få en blomma i sitt liv! och du borde ha fått förlängesen tycker jag, helst när man är så fin som du!" Jadu Adde.Jag vet att jag sagt det förut.Men TACK!
Sist Addes mamma var hos mig så fick hon ta med sig lite kläder till E.Och sen fick hon även lite andra köksgrejjer o så som jag hade tänkt slänga eller skänka bort till Bumerangen.Kul att hon tyckte om grejjerna och ville ha dom.Justja...Jag hade ju en teckning på Adde.Jag gav den åt Addes mamma.hon tyckte jätte mycket om den! det var så roligt att se hur glad hon blev när hon tittade på den.Hon tyckte den såg så levande ut.Hon har den i köket nu har hon berättat.Så att hon kan se den varje dag :).
Jag måste verkligen försöka ta mig till Vittangi snart.det är så länge sen jag var där nu.vill ju kolla hur läget är med alla.Vill ju hälsa på hemma hos A-M också.jag har ju inte varit där ännu och nu har ju A köpt hus där också så det hade ju varit roligt att se den också...Men största skälet till att jag vill dit just nu faktiskt är att jag vill besöka graven innan all snö kommer.Vill kunna se alla fina blommor osv så finns där.Inte för att dom kanske är lika fina nå mer eftersom det blivit så kallt o så nu men jag vill iaf besöka den engång innan vintern kommer helt enkelt.
Direkt när jag satte mig vid datorn för att börja skriva här igen så börja jag tänka på Adrian.Jag saknar verkligen honom.Det gör fortfarande ont när jag tänker på det och det kommer det alltid att göra men det är mycket lättare nu iaf.Det tog ett tag innan man verkligen fattade vad som hade hänt och ett tag innan man typ accepterade det?(är det rätta ordet?) Men nu känns det rätt så bra iaf! helt bra blir det ju aldrig för han är ju borta men jag vet att han vill att alla hans nära och kära ska vara lyckliga och fortsätta med sina liv och tänka på honom med ett leende på läpparna.Så det är de jag försöker göra! och jag kan ju säga att så fort han dyker upp i mitt huvud så ler jag för jag har typ bara bra minnen med honom! :).
Jag och hans syster A-M har fått riktigt bra kontakt.Vi ringer varandra med jämna mellanrum och snackar om allt från A-Ö.Jag tror att Adrian skrattar där uppe åt att vi blivit vänner.Han skulle väl säga nåt i stil med "Det här förvånar mig inte ett dugg för ni är ganska lika varandra ändå.Ni båda är som 2 duracellkaniner!" Hahaha
Nu känner jag mig stolt som fick en hel del skrivet hära och att jag kom ihåg allt! Iofs så är inte såna här saker så lätta att glömma.
Nu är klockan välldigt mycket och jag ska nog bege mig mot sängen.
If I could fall
Into the sky
Do you think time
Would pass me by
Cause you know Id walk
A thousand miles
If I could
Just see you
If I could
Just hold you
Tonight!
What am I going to do
When the best part of me was always you?
Saknar dig sötnöten!
Jag har tänkt skriva här flera gånger men har helt ärligt inte orkat.Jag har försökt hitta tillbaka till vardagen eller vad man nu ska säga..Men satt imorse och tänkte lite och kom fram till att nu är det dags att ta sig i kragen.
På söndagen efter begravningen 23/5 så kom Addes syster till mig.Ett medium skulle komma hem till mig och ha sittning med oss.Det gick jätte bra.Första gången jag gjort nåt sånt! Det var lite skrämmande fast roligt och intressant också.Mycket stämde fast några saker gjorde att vi var lite fundersam efteråt men det är nåt jag absolut vill göra igen!
Efter de har jag försökt komma tillbaka till vardagen liksom.jobbat,umgåtts med familjen och vännerna,tränat och donat på.Vissa dagar är det precis som att ingenting har hänt.Helt sjukt.Andra dagar är det som att allt spelas upp i huvudet igen och jag kommer på att jag förlorat en del av mitt hjärta.Adrian.Min vän,min själsfrände,min
inspiration,mitt ljus i mörkret...Ja han var allt det och mycket mer! Det är så svårt att tänka mig ett liv utan honom! Jag vill inte ens det!!!
Det är när man har såna här dagar då saknaden nästan är outhärdlig som alla frågor kommer.Vad hände egentligen? Livet är allt bra orättvist ibland och för lite väl orättvist för vissa!!! det finns 1000 frågor men nästan inga svar.Iallafall inga 100 procentiga svar.Det är bara du Adrian som hade kunnat ge dom flesta svaren men du har lämnat oss.Fast jag tvekar inte en sekund på att du är här med oss hela tiden(hör och ser oss).
Jag var jätte rädd i flera dagar.Jag vet inte riktigt varför men just när Adde gått bort sov jag några dagar hos mamma och pappa och jag sov där samma dag som begravningen var också men söndagen efter så sov jag hemma.Jag var jätterädd! varenda gång jag kom hem till lägenheten kände jag mig så otrygg.Det var så att jag kolla mig bakom axeln lite då och då och vart typ mörkrädd.Hade en massa lampor tända.Jag hade t.o.m en liten lampa tänt i sovrummet på natten när jag skulle sova och jag vaknade flera gånger på nätterna med ett ryck(sådär plötsligt) och av mardrömmar...och så var det i flera dagar.Jag vet att det låter löjligt! och helst nu när det är sommar och ljusare ute men jag kan inte rå för det! det var bara så.Men nu har blivit mycket bättre nu! Ibland känns det lite små läskigt om nätterna men ja känner mig trygg igen och jag är inte mörkrädd nå mer :).
Ca 2 och en halv vecka efter begravningen var jag till Vittangi och hälsade på Addes mamma.A var också där och E förstås.Det var jätte trevligt! fast lite jobbigt också.
Hon hade ett jätte mysigt hus och jätte fin gård.Det såg nästan precis ut som jag hade föreställt mig att det skulle göra!
Jag tycker verkligen om Addes familj.Har dock inte umgåtts med alla men dom är så jätte trevliga och lätt att ha och göra med.man ser verkligen vars Adde fått sina sidor ifrån.Jag beundrar verkligen Addes mamma.Hon är verkligen sen stark kvinna! starkare än hon tror.Och hon är smart,klok,rolig,och omtänksam.precis som Adde beskrev henne när vi just hade lärt känna varandra.
När pappa körde in på gårdsplanen såg jag A.Han stod och donade med bilen och Addes mamma stod där vid bron och väntade på mig.När jag klev ur bilen vart det skit skumt! jag börja typ söka efter Adde men nej jag såg honom inte nånstans.Addes mamma visade mig runt på gården.Hon hade fina blommor på gården lite här och var.Och en mysig grillplats där hon och Adde brukade sitta på kvällarna.Sen gick vi bakom "garaget" och där fann en massa mopeder under en presenning.Och på sidan om garaget stod en bil under presenning som han tänkt fixa till så att hon hade kunnat köra den.Sen visade hon mig "garaget".
Hans grejjer var överallt.Skruvar,muttrar,verktyg,moppedelar ja allt! Jag fick ett leende när jag såg allt.
Men efter en stund försvann leendet och jag insåg att hans mamma visade mig garaget.Inte han som han lovat mig att göra och jag insåg att det spelar ingen roll hur mycket jag söker efter honom.Jag kommer inte att hitta honom! för han har lämnat oss.Då kom klumpen i magen tillbaka som har varit där av och till sen han gick bort.
Sen gick vi in och Addes mamma visa mig runt inne i huset.Det var precis som jag hade föreställt mig det när Adde förklara hur det såg ut.Jätte fint! sen satt vi satt och drack lite te och pratade om Adde.A satt också ner med oss en stund och pratade.Jag fick se en massa fina bilder på honom också som jag inte hade sett förut och bilder på honom när han var liten :).
När vi hade suttit där ett tag bestämde vi oss för att fara till kyrkogården.De flesta av blommorna från begravningen var kvar och var fortfarande fina.Jag öppnade min väska och tog ut en nalle som jag haft när jag var liten som håller i ett hjärta där det står "I love you!" på.Jag satte den mot stenen och sa "Jag saknar dig!"
Vi åkte till hans lägenhet också.Det kändes jätte skumt.Vi parkerade just framför hans lägenhet och när jag klev ur bilen och tittade mot hans köksfönster så börja jag nästan få lite illmående av klumpen i magen eller nåt.Det kändes jobbigt men jag ville verkligen se hans lägenhet och jag kände att jag behövde det! Han hade inrett det jätte fint.Man kände verkligen att det var hans lägenhet.Det var hans stil! jag kunde t.om känna att det luktade lite som honom där.Det gav mig ett leende på läpparna.Men det var så konstigt att gå omkring där inne och titta.Jag tänkte "Är han här nu?" "Han ska ju vara här nu och visa mig hans ställe.Jag skulle ju komma och umgås med honom och eventuellt sova över nåndag!".Jag satte mig i soffan i vardagsrummet/sovrummet.Samma Soffa som han hade i kiruna.Jag strök min hand över sitsen brevid mig.Och efter några sekunder slog det mig att jag satt där han dog.Jag kände hur det vred sig lite i magen.Jag blundade och tog ett djupt andetag."Inte gråta verro.Inte gråta" tänkte jag.Men jag kände att det kom en tår iallafall.
Även om det var skumt att vara i hans lägenhet utan honom och även om det var jobbigt så kände jag lite trygghet där på nåt sätt.Vi var där en stund och pratade lite och kollade lite på hans saker osv sen for vi tillbaka till huset.
Det var jätte roligt att vara och hälsa på dom och få prata lite och få se allting.
Addes mamma har varit till mig också.Hon ringde engång och berätta att hon skulle köpa en blomma åt mig och komma med den snart.Jag vart helt chockad.Hon sa: "Det är precis som att Adde sa till mig att Veronica ska ha en blomma!" Då vart jag helt tårögd och sen börja jag skratta.
För engång när vi umgick så frågade han mig om jag tycker om blommor och jag sa:"alla tycker väl om blommor? Blommor är ju ett fint sätt att visa uppskattning på eller en bra present och ett jätte fint sätt att visa att man älskar någon på.Fast jag har typ aldrig fått blommor! men jag har gett blommor till många."
Då tittade Adde på mig och sa:"Va? Jag ska ge dig en blomma/blommor nångång när du minst anar det! En tjej måste iaf få en blomma i sitt liv! och du borde ha fått förlängesen tycker jag, helst när man är så fin som du!" Jadu Adde.Jag vet att jag sagt det förut.Men TACK!
Sist Addes mamma var hos mig så fick hon ta med sig lite kläder till E.Och sen fick hon även lite andra köksgrejjer o så som jag hade tänkt slänga eller skänka bort till Bumerangen.Kul att hon tyckte om grejjerna och ville ha dom.Justja...Jag hade ju en teckning på Adde.Jag gav den åt Addes mamma.hon tyckte jätte mycket om den! det var så roligt att se hur glad hon blev när hon tittade på den.Hon tyckte den såg så levande ut.Hon har den i köket nu har hon berättat.Så att hon kan se den varje dag :).
Jag måste verkligen försöka ta mig till Vittangi snart.det är så länge sen jag var där nu.vill ju kolla hur läget är med alla.Vill ju hälsa på hemma hos A-M också.jag har ju inte varit där ännu och nu har ju A köpt hus där också så det hade ju varit roligt att se den också...Men största skälet till att jag vill dit just nu faktiskt är att jag vill besöka graven innan all snö kommer.Vill kunna se alla fina blommor osv så finns där.Inte för att dom kanske är lika fina nå mer eftersom det blivit så kallt o så nu men jag vill iaf besöka den engång innan vintern kommer helt enkelt.
Direkt när jag satte mig vid datorn för att börja skriva här igen så börja jag tänka på Adrian.Jag saknar verkligen honom.Det gör fortfarande ont när jag tänker på det och det kommer det alltid att göra men det är mycket lättare nu iaf.Det tog ett tag innan man verkligen fattade vad som hade hänt och ett tag innan man typ accepterade det?(är det rätta ordet?) Men nu känns det rätt så bra iaf! helt bra blir det ju aldrig för han är ju borta men jag vet att han vill att alla hans nära och kära ska vara lyckliga och fortsätta med sina liv och tänka på honom med ett leende på läpparna.Så det är de jag försöker göra! och jag kan ju säga att så fort han dyker upp i mitt huvud så ler jag för jag har typ bara bra minnen med honom! :).
Jag och hans syster A-M har fått riktigt bra kontakt.Vi ringer varandra med jämna mellanrum och snackar om allt från A-Ö.Jag tror att Adrian skrattar där uppe åt att vi blivit vänner.Han skulle väl säga nåt i stil med "Det här förvånar mig inte ett dugg för ni är ganska lika varandra ändå.Ni båda är som 2 duracellkaniner!" Hahaha
Nu känner jag mig stolt som fick en hel del skrivet hära och att jag kom ihåg allt! Iofs så är inte såna här saker så lätta att glömma.
Nu är klockan välldigt mycket och jag ska nog bege mig mot sängen.
If I could fall
Into the sky
Do you think time
Would pass me by
Cause you know Id walk
A thousand miles
If I could
Just see you
If I could
Just hold you
Tonight!
What am I going to do
When the best part of me was always you?
Saknar dig sötnöten!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)