Today is THE day

Idag är det min födelsedag.Jag skrev ju för 5 dagar sen och under den tiden har jag av och till glömt bort att jag fyller år snart.Idag när jag vakna så ringde mamma och grattade mig och då blev det ju ganska klart för mig.Jag sa självklart tack och log lite men sen dök ju en sak upp huvudet.ADDE.
När jag la på sa jag tillochmed högt för mig själv: "Fan Adde!".
Iallafall så gjorde jag lite frukost,åt,gjorde mig i ordning och sen åkte jag och mamma upp till stan.Jag gick och lämna in papper på arbetsförmedlingen och sen gick vi upp till min syster och drack lite te och myste med lillpigan.Fick en kram av min syster och så sa hon att hon och Henke har fört över lite pengar åt mig så jag kan köpa vad jag vill ha eller behöver.Jag ska gå och fixa luggen hos frissan och köpa sockar och linnen för det behöver jag! klockan började närmas sig 12.30 och jag var tvungen att gå för jag hade tid 13.00 hos psykologen.Jag visste att vi skulle prata om Adrian för det var nämligen på det ämnet vi slutade sist.Jag fick en klump i magen och visste att det skulle bli ett jobbigt samtal med en och en annan tår.Och jepp...så vart det.Jag vart ju tvungen att berätta om varför den här dagen är så jobbig för hon såg på mig att jag var lite nere.Men när vi var klara så kändes de lite bättre.Det var skönt att få ut allting och jag behövde väl gråta antar jag.Egentligen kanske det är dumt av mig att vara så personlig nu i den här bloggen men jag skäms inte och jag tror inte jag är ensam om såna här problem och det kanske kan vara skönt att läsa för nån hur någon annan tampas med vardagen när en tung sak som det här har hänt.(När Adde lämnade oss)Hur den här personen liksom tar sig igenom det.Jag ringde Psykiatrin ganska fort efter att Adde lämnade oss.Jag är ganska psykologisk av mig och en dag när jag satt och tänkte på Adde och spekulera på vad som hänt osv så insåg jag att jag gick omkring med skuldkänslor.Jag klandra mig själv.Och så ska de ju inte vara så då valde jag att ringa.det har hjälpt mig så mycket.Kanske inte till 100% ännu.det är ett tag kvar dit men det är mitt mål och jag ska nå det!

Jag var klar hos psykologen 14.00.Jag hade under dagens lopp haft kontakt med Addes mamma via sms.Hon tänkte komma förbi mig en snabbis för hon var i Kiruna och gjorde ärenden.
Sen där vid 16.30 tror jag så ringde hon och sa att hon var på väg hem till mig.Hon kom med presenter och blommor.Och jag som sa att hon inte behövde...
Men hon är envis.Lika envis som Adde var så då vet man ju vars han fått den sidan ifrån.
Jag fick en ängel i en glaskula som man kunde hänga upp.Jätte fin.Och så kunde man ha batterier så lyste ängeln i kulan i olika färger.Sen fick jag en sak jag velat ha ett tag nu.Ordet KRAM i svart trä.Och så fick jag ett jätte fint kort med helt klockren text i.Så himla fina saker.TACK SÅ HEMSKT MYCKET!!!
Jag blev helt rörd.Var så nära på att brista ut i tårar när jag läste kortet.Och jag tänkte hela tiden "Hoppas du är med oss nu Adde.Jag vill verkligen att du ska vara med mig idag!"
jadu Adde.Nog har du en underbar mamma.Önskar bara att hon kunde förstå det själv också.

Jag önskar att jag kunde göra mer...jag vill att alla ska vara lyckliga och må bra! helst alla i Addes familj.Dom förtjänar det.Adde vill se oss glada.Han vill att vi ska kunna fortsätta med våra liv.Han villl att vi ska kunna blicka framåt med ett leende på läpparna.Men det är lättare sagt än gjort.Det är tufft.Vissa dagar är bara pest och pina,vissa dagar är lite lättare osv.Men samtidigt har man lite sig själv att skylla.För om inte vi skulle älta allting om och om igen i huvudet...om inte vi skulle fundera så mycket...om vi skulle lära oss att koncentrera oss på det vi har så hade nog alltid varit mycket lättare.Men när sånt här händer så tänker många "Men hallå...du ska ju glädja dig åt allting du HAR och vara tacksam" och jaaa det ska man men vissa glömmer faktiskt det när något jobbigt händer.Men kanske kommmer på det lite längre fram.Som jag....jag kom på detta idag.Jag bara stannade upp och tänkte."Man har ju ändå ganska i sitt liv att glädja sig åt."
Jag har tak ovanför huvudet,har mat,har fått bättre hälsa,har mina systrar,syster döttrar,mamma,pappa,mina släktingar,mina vänner,dansen,musiken, osv osv.Är man inte glad över det så är ju någonting galet.
Jag har förlorat en vän.En av dom bästa.Och det gör förbannat ont men jag har ju ändå några kvar.Jag måste ju glädja mig åt det.För hur hade jag annars klarat av att bearbeta detta om jag inte haft nå andra vännner!?
Jag hade nog kännt mig ensam(fast egentligen är man ju aldrig det) men det är jag inte...Så länge jag tar vara på det jag har så blir jag aldrig ensam! MEN allt detta tar inte bort saknaden och den kommer aldrig att försvinna.

Nu hinner jag inte skriva så mycket mer för jag har lite saker att göra här hemma.
Ha det bra allihopa! kram på er.