"Det vart lite mer verkligt i söndas

men jag kan fortfarande inte föriktigt förstå."

Jag trodde faktiskt att det skulle kännas som att tiden går saktare nu när något sånt här har hänt men nej den rinner fortfarande iväg.Fast ändå på ett sätt känns det lite som att det var igår jag fick samtalet av din mamma men nej det är hela 4 dagar sen.Och för 2 dagar sen var jag och sa hejdå åt dig.Jag hade knappt hunnit smälta att du hade lämnat oss när din mamma sa att jag kunde gå och säga hejdå åt dig på bårhuset(På kiruna sjukhuset via Intensiven/akuten)

Jag mötte iaf T vid igången till akuten.Vi gick in och när jag gick fram till informationen/kassan där då kom klumpen i magen och halsen.Jag började även må lite illa.Jag tycker inte om sjukhusmiljöer.Har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det och efter de här lär det ju bli värre.USCH!

Sköterskan i informationen/kassan tog med oss till ett rum.hon sa att det var fler osm skulle säga hejdå.Det var din syster,hennes man och barnen.Det var roligt att få att träffa din syster men det var ju under helt fel omständigheter.Hade ju gärna velat att du skulle presenterat mig en dag för dom.Men men...Nu är det som det är.

Sen sa sköterskan att vi skulle följa henne.Och när vi promenera i korridorerna börja jag må ännu sämre.Det kändes konstigt i magen,jag börja kallsvettas nästan och jag skakade och tänkte några gånger "Vad tänkte jag med? jag är inte så stark att jag klarar detta!" Jag höll T i armen och tittade på honom lite då och då när vi promenerade.Han såg att ha tusen tankar och såg rädd ut.Precis som jag och det är ju inte så konstigt.Sen åkte vi hiss till källaren och sen hamna vi inne i ett rum som såg ut som en lite hall.Där var vi allihopa medans 2 sköterskor skulle förbereda lite.Jag och T pratade lite med hans syster.Hon sa att du hade berättadt lite om mig.Jag kunde inte låta bli att le när hon sa det.

Efter en stund fick Din syster och dom gå in.Jag satte mig brevid T och tittade på honom.Han såg ännu mer rädd ut nu.Och jag skakade som ett asplöv och det var svårt att hålla inne tårarna men jag gjorde det.Det var så läskigt.Innanför dörren framför oss låg du.Jag försökte ta djupa andetag och samla mod.

Jag hörde hur din syster pratade med dig.Hon sa så fina saker men det var så hemskt att höra.Jag slöt mina ögon av och till och tänkte "snälla,ge mig styrka! jag måste klara det här för hans skull och för min"

Och efter ett par minuter så kom alla ut ur tummet.Alla var jätte tårögda.Det var otroligt jobbigt att se dom så ledsna.Jag frågade din syster "Hur känns det?".Och jag har för mig att hon sa att det kändes som att du inte var där men att det var en lättnad ändå att se dig.Hon sa också att du såg så plågad ut.

Då fick jag jätte svårt att hålla tillbaka tårarna.För är det nåt jag önskar så är det att du åtminstone slapp klänna nå smärta osv...ja känna nåt överhuvudtaget just innan du dog.Men just nu är det faktiskt svårt att tro det.Det lutar mycket åt de andra tyvärr.

Jag sa åt din syster att jag skulle hjälpa din mamma att ta reda på mer och att jag finns där likdom och så sa jag att vi hörs säkert! sen sa vi hejdå.Dom gick ut ur rummet och det vart bara jag och T kvar.Jag statte mig ner en stund och försökte förbereda mig men insåg att det går inte riktigt att förbereda sig eller de kanske går men det spelar ingen roll hur mycket man gör det för det är ändå

lika jobbigt.Tycker jag iaf.Jag gick och frågade sköterskorna om vi kunde gå in.Sen sa T att han inte klarar det.Jag tittade på honom och frågade om han var säker bara för att han inte skulle ångra sig sen och behöva gå ensammen för jag hade inte klarat av att gå in fler gånger liksom.Iofs hade han kunnat gå ensammen med en sköterska men...

Han sa att han var säker och jag sa till honom: "Det gör ingenting.Han blir inte besviken.Man får vara lite självisk.Klarar man det inte så gör man det inte helt enkelt.Han vet att du brydde dig om honom" och T sa:"jag vill minnnas han som han var"

Det var bra sagt.Jag kände bara att jag behövde säga hejdå för min skull och jag kände att jag behövde göra det för Addes skull också för vi hade en speciell relation! Han var ju lite själsfrände kan man väl säga! och sen vet också även hans mamma andra skälet till att ajg gjorde det för hans skull! <3

T satte sig ner för att vänta på mig.En sköterska tog mig i armen och vi gick in genom dörren.Mitt framför mig låg du på en bår.Det var några stearin ljus tända.Jag kände hur tårarna var påväg och mina ben ville nästan vika sig.Jag trodde jag skulle falla ihop vilken sekund somhelst.

Vi gick framåt sakta och jag kommer ihåg att jag blundande några sekunder.Jag var så rädd för att öppna ögonen och se dig ligga där.Det blir så verkligt då ju...att jag är där för att säga hejdå.Att du är borta och kommer aldrig mer tillbaka!

Iofs är du mest troligt på en bättre plats och det ger mig lite tröst men det gör så ont när jag tänker på att aldrig mer får höra din röst och aldrig mer se ditt fina leénde...eller ja.Jag får väl göra det när vi möts där uppe sen! men det kan ta lite tid innan jag kommer dit.Hoppas du håller en plats åt mig!

Jag öppnade iaf tillslut ögonen och såg dig."älskade vännen!" Din syster hade rätt det kändes inte som att du var där riktigt.Jag vet att man blir kall närt man dör men du gav sån värme ifrån dig och jag tror att vi borde kännt av den när vi var där.

Men det gjorde vi nog inte för att du inte var där.Men vi kommer att känna av den snart igen.Jag,din mamma och dina syskon tror att du kan höra oss! det hoppas jag iaf.

Och din syster hade rätt angående de andra också...du såg så plågad ut och det gjorde så ont i hjärtat att se! Jag kommer ihåg att jag blundade engång till och nästan bad för dig i tystnad:"Jag ber till någon slags högre makt.Snälla säg att han inte kände nåt." och när jag öppnade ögonen igen vart jag så rädd! det var som att jag trodde jag drömt innan eller nåt och det var nästan som att du öppnade ögonen samtidigt som mig.För jag hade glömt för några sekunder att dina ögon inte var helt stängda.

Jag bara rös i hela krpoppen.Jag hade sån lust att skrika"vakna adde! snälla jag klarar inte det här VAKNA!" Fast jag visste att han inte skulle göra det.Sköterskan frågade om vi var kompisar och jag sa ja och berättade att du var en sån underbar människa och att du var helt galen.Du gick alltid din egen väg.När du verkligen ville något så försökte du fixa det.du gav inte upp i första taget.Och du brukade säga precis som jag:"Jag ger inte upp förrän jag får det jag vill ha!"

Sen sa jag åt dig:"jag kommer sakna dig jätte mycket.Jag älskar dig och att du alltid kommer att finnas i mitt hjärta" och sen "sov gott vännen!"

Det var nog det jobbigast jag gjort i mitt liv! Jag var så rädd.Jag skakade och mådde illa,jag grät före,under och efter det här.Jag kunde inte sova natten till måndag för varje gång jag blundade så såg jag honom ligga där.Otroligt jobbigt!

men jag ångrar det inte men ångest har jag över annat...

Jag är så ledsen Adde.Jag var alldeles för dålig på att höra av mig de senaste 2 månaderna.Jag borde ha ringt oftare och kolla hur du mådde och närt vi träffades senast borde jag verkligen ha sattit mig ner och pratat med dig och tagit reda på vad som försigår och frågat hur du mådde.Jag borde nästan ha tvingat dig hem till mig när du var i

Kiruna senast för jag hörde att nåt var gaalet och jag kände det på mig också när vi pratade och efter vi la på också! jag vet inte varför jag inte gjorde nåt!? Fan va dum jag är.Jag har sån ångest och får nog leva med den resten av mitt liv och det är nog bara rätt åt mig! för det finns så mycket jag hade kunnat göra.

Det känns som att jag inte var den vän på sista tiden som jag borde ha varit...som att jag inte förtjänade din vänskap för du var alltid så underbar mot mig!

Antingen så var det så att jag såg nåt,kände på mig nåt,hörde nåt men inte "brydde" mig desto mer eller så var de så att jag var blind.Att jag inte såg nåt,kände på mig nåt eller hörde nåt! spelar ingen roll vilket av dom.

Båda är ju lika dåliga iaf! men jag brydde det gjorde jag...men jag vet inte hur man ska förklara det.Jag prioriterade väl inte dina "beskymmer" just då ellervad man nu ska kalla det.Jag mådde ju själv inge vidare.Hade ju nyligt hamnat i en slags depression.

Jag brukar alltid sätta mina vänner och familjen före när dom behöver mig och lägga mina beskymmer åt sidan det vet du.Men vet inte varför jag inte gjorde det denna gång!?

Det kommer jag nog aldrig få svar på.Jag mådde ju så dåligt vissa dagar att jag knappt kom upp ur sängen så...Men jag är egentligen inte självisk och det vet du om! Jag brydde mig jätte mycket om dig och när vi prata på msn mellan januari och maj på msn så har det inte verkat som att du haft sååå stora besykmmer liksom.Så jag har väl tänkt att det inte är någon fara och sen när man frågar "hur är det?" så menar man ju verkligen de man skriver även om det bara är msn ändå.(man undrar ju verkligen hur den andra mår)

Och du har oftast svarat:"det är väl ganska bra!" och då har man ju trott på det.Fast nu har det ju kommit fram så mycket saker som visar att du gått bakom ryggen på oss.Jag menar inte att vara elak när jag skriver/säger så men jag vet att du gjorde så för att du inte ville såra oss,göra oss besvikna,arga och oroliga!

Men just nu kan inte låta bli att vara lite arg och besviken.För det känns som att behövde du hjälp med nåt så borde du ju ha vetat att vi skulle finnas där för dig! herregud det finne ju inte något jag inte skulle ha gjort för dig! och du vet vad jag tyckte om...sånt.Du vet hur jobbigt jag hade det med mitt ex.

Man grubblar och grubblar.Man lär ju inte få svar på allt men lite mer ska vi ta reda på som sagt.

Jag vet att du ofta kände dig ensam.men det var du egentligen aldrig.Jag borde ha sagt nåt tidigare för då kanske du hade varit lyckligare.Jag skryter inte och menar att det bara är jag som hade kunnat göra det.Din mamma och jag pratade om allt detta igår och hon vet vad jag menar.

Din mamma hämtade upp mig igår och vi for hem till mig och där pratade vi en hel del.Det var roligt att se henne igen men det var ju inte uner nån rolig omständighet precis men när jag såg henne så såg jag dig! vi pratade om allt som hade hänt,de förflutna och roliga minnen så det vart ett och ett annat leénde faktiskt.Din mamma sa en sak igår som fick oss båda att skratta."Adde skulle ha skrattat om han såg oss nu!" Du kanske såg oss!? vad vet jag om du gjorde det så är vi övertygad om att du skratta.Du fick som du ville Adde! du ville ju så gärna att jag och din mamma skulle lära känna varandra bättre.Du sa ju första gången jag var hemma hos dig "Du är ju så lätt att prata med.Så trevlig,glad och framåt så min mamma kommer älska dig direkt och det är ju bra ifall du en vacker dag blir hennes svärdotter!" hahaha.Du var tokig!

Jag tror iaf att din mamma tycker om mig och jag har tyckt om henne sen första stund.Jag hoppas bara att hon inte är besviken på mig och arg/sur osv.För det var inte meningen...Hoppas du vet det också Adrian.Hoppas du vet hur mycket du betydde för mig.Jag borde sagt det oftare.Och jag borde inte väntat med det jag ville säga nästa gång vi skulle ses.Jag borde ringt och sagt nåt.Det är så typiskt att man blir efterklok.Men jag var så himla rädd.Rädd för vad du skulle tycka och tänka och säga och ifall det skulle fösrtöra våran vänskap.

Jag tyckte om att prata med dig om allting och ingenting och jag älskade dina fantasier,dagdrömmar och ditt prat om vad du ville göra i framtiden.Jag tyckte om dina råd du gav till mig.Dom hjälpte mig alltid.Du var så klok...vettig,mogen.ibland brukade jag säga:"är du säker på att du är 19? för du är inte som som de flesta andra i den åldern!".Jag respekterade dig.Jag beundrade dig så otroligt och du hade så mycket annat jag tyckte om hos dig också som jag skrev i första inlägget.Så jag hoppas du aldrig tvivla på det jag sa till dig utan jag hoppas du trodde på det jag sa åt dig.

Just nu håller min ångest på att äta upp mig.Jag kan knappt sova,äta eller göra nåt.Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare...Det känns som att jag inte är värd det.Jag är inte värd nåt!!!Jag borde inte gå utanför dörren,inte umgås med någon,inte jobba,inte träna,inte bli kär längre framåt.Jag är inte värd det! varför ska jag få göra såna saker och

medans du inte kan göra nåt??? Jag har inte rätten att leva!!! för hade jag träffat dig när du var upp sist hade jag kunnat lyssnat och pratat med dig och fått reda på vad som var fel.För är det nåt jag är helt säker på jag vet att jag hade kunnat få dig att öppna dig helt för mig och talat om vad försigår.Och sen hade jag kunnat ge dig råd så gått det går och tröstat dig och funnits där helt enkelt och då kanske allt hade varit anorlunda.Då kanske du hade levt idag!!!

Jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv när jag inte vet om du skulle förlåta mig!? Jag skriver inte det här för att ni ska tycka synd om mig.Utan jag vill dela med mig om mina tankar.Och ni alla anhöriga har rätten att veta och är ni besviken,sur eller arg på mig så förstår jag det.Ni har rätten till det också!

Idag när jag ute och gick så var jag i en helt annan värld jag bara gick och gick och plötsligt var jag vars vi träffades för första gången och där stod jag en stund och tänkte.Och sen sa jag:"Hör du mig? ser du mig? snälla prata med mig eller ge mig nå tecken ifall du hör mig.Du behöver inte förlåta mig men snälla ge mig nåt iaf...ska jag fortsätta eller ge upp?"Jag tror inte jag klarar av att leva med detta på mitt samvete.Som sagt.jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv!!!???

Sen börja jag gå hemåt och hela vägen hem så gick jag och tänkte på alt vi gjort tillsammans och allt vi pratat om.Så idag har jag fått le några gånger och det har varit underbart.Det är ju svårt att INTE le när man tänker tillbaka på allting eller hur Adde!? Som du sa engång:"Det är precis som att vi kännt varandra hur längesomhelst för vi har redan gått igenom så mycket tillsammans! det är helt galet.Och hur vi lärde känna varandra är en bra historia och ganska komisk ändå!"

Dagens låt: Israel Kamakawiwo - Somewhere over the rainbow

Du tyckte om den låten! jag tänker på dig och oss när jag hör den! och den får mig att små le ibland kanske just tackvare dig :P för jag brukar se dig och ditt fina leénde framför mig när jag hör den fast den känns lite sorglig också.

Men till er som läser! lyssna på den och hoppas ni ser en en Adde framför er med ett leénde på läpparna som jag.