Jag lyckades somna natten till idag ganska fort trots många tankar som for omkring i skallen.
Begravning.Usch! så tungt men jag visste att den skulle bli fin.
Jag klev upp ganska tidigt på morgonen.Tog en dusch,fixade håret,åt frukost och klädde på mig.
Jag packade ihop teckningarna som jag ritat till Adde,kortet som jag skulle fästas i rosen och sen läggas ner i graven.
klockan vart 9.00 och jag började känna mig jätte stressad och jag vart irriterad och sur på allting.Mest av allt på mig själv som inte fixat vissa saker redan dagen innan utan ska börja med det i sista stund liksom.Det tog inte länge innan jag var ett vrak.Mamma ringde och frågade om jag började bli klar och jag bara skrek i tfn och hade knappt nå pauser eller "punkter" mellan meningarna som kom utan bara rabblade på.Kommer inte ihåg vad mamma sa och vad jag rabblade på om förutom "Jag klarar inte det här! jag är inte redo!" för så var det ju.Jag var inte redo att ta farväl av dig! jag vet att jag redan gjort de på bårhuset men det är som att de aldrig sjönk in.Man tänker ju att det kommer bli mer verkligt då men det var ju inte det.Klockan 09.15 for vi till stan och hämtade blommorna + handrosen.Dom var jätte fina!
Sen for jag och pappa iväg.Solen sken ute och det var ca 14 grader.Dock lite kalla vindar men ändå så skönt.
Var så glad över att solen sken och att det inte regnande eller så.
När vi kom fram mötte jag T och hans pappa.Sen gick jag fram och kramade om Anne-Marie,Andreas,Anna-Karin,Erika och Anita.Hade gråten i halsen men tog djupa andetag och försökte "samla" mig.Sen kom Stefan fram till mig och frågade om jag ville sätta ner något i kistan.Jag trodde inte jag skulle få göra det ju så det var därför jag hade sattit kortet till rosen.Men jag gick och hämtade kortet från bilen och gick in med Stefan.Jag satte mig på knä framför kistan.En jätte fin vit kista.Och på framsidan av den så satt ett moppe märke som dom sättit dit.Så perekt.
Där låg han i en av sina huvtröjor,sin favorit mössa,jeans osv.Dom hade klätt på han allt.Och jag kunde inte låta bli att små le fast det kom en och en annan tår också.Nu såg det verkligen ut som han! på bårhuset så kändes det ju inte som han på nåt sätt.Svårt att förklara men.Stefan berättade att dom hade lagt en snusdosa i hans ficka osv.Och då log jag igen.Självklart var det tungt att se honom igen också.Inte så konstigt ju.Älskade Adde.Men när jag gick ut därifrån så kände jag lite lättnad faktiskt.Jag tänkte på allt Anita berätta här för någon dag sen.Och då känns det mycket bättre! redan då när hon berättade allt så kände jag ju lite lättnad.Men det är som sagt jobbigt ändå och vi har rätten till att vara lite smått arga(pågrund vissa saker) och ledsna.Det vet Adde också! och det plus smärtan och sorgen försvinnner ju aldrig! men det blir lättare med tiden.Alla som skulle bära kistan hade på sig svarta huvtröjor och blåa jeans.Precis som Adde brukade klä sig.Han skulle velat ha det precis så också så det var klockrent!
Jag stod där ute och pratade lite med T en stund sen hörde jag plötsligt hur klockorna i kyrkan börja ringa.Då börja tårarna komma.Jag såg hur T också började bli tårögd.Jag fick nästan svårt att andas.Jag började typ hyper andas i några minuter.Jag tänkte:"Hur ska jag klara det här?"
Sen gick vi in och satte oss.Det var en tjej där som sjöng.Kommer inte ihåg vad hon hette men hon sjöng jätte fint iaf.Jag kommer inte ihåg vad alla låtar heter men en låt av Ted Gärdestad och sen Izrael Kamakawiwo med Somwhere Over the Rainbow fast det vart en annan version av låten men den var också fin.Han tyckte ju verkligen om den låten och sa åt hans mamma när hon var hos mig att den borde vara med på begravningen.Sen sjöng vi jätte fina psalmer också.Det fanns ett jätte fint häfte som vi alla fick och självklart tog jag med den hem som minne!
Nåt som irriterar mig är att jag stressade så mycket just innan vi skulle fara att jag glömde kameran!!! jag sa ju åt mamma igår att jag skulle ha med den(deras kamera altså) och mamma sa "Kamera!?" hon mena på att ska man verkligen fota? och jag sa till henne att jag inte tror Anita hade haft något emot det.
Sen när jag och pappa for från blom affären frågade han mig om jag hade kameran med och jag sa nej.Sen vet jag inte vad som hände men vi glömde fara förbi mig.*SUCK* Kanske får se lite bilder sen iaf...
Sen läste iaf prästen upp alla kort som tillhörde blommorna som låg runt kistan.Det var många fina buketter med en sista häsning och så jätte fina "hälsningar".Han kanske inte hade jätte många nära vänner.Men heller några få riktiga vänner än flera falska liksom.Men dom han hade tyckte om honom så mycket och sen hans syskon och deras familjer och kusiner osv.
Några minuter senare var det dag att ta sig till kyrkogården.När killarna bar ut kistan till bilen och vi stannade där utanför en stund så stod jag där och tittade upp i himlen och tog några djupa andetag.
Jag var ju som sagt inte redo men försökte bita ihop."Det är som det är så det är bara att vara redo nu! kyrkodelen är klar och nu är det bara det sista kvar!" så tänkte jag ungefär.
Sen gick jag och satte mig i bilen och pappa fick köra till kyrkogården som är en liten bit bort från kyrkan.
När vi kom fram så tog jag min och T's rosor ur bilen och sen gick vi.Prästen sjöng en psalm och sen hisaade killarna ner kistan i graven.Och då kom tårarna igen.T stod och höll om mig.Jag vände mig om där en stund och luta mig mot T.Det vart så jobbigt.Jag ville knappt se det där men ändå ville jag! skit jobbig känsla.
hursomhelst så efter enstund fick vi slänga ner rosorna och jag viskade "Älskar dig Adde!".Hoppas han hörde det.Sen stod vi bara där ett tag och fundera.Sen frågade de andra om vi skulle med och fika på hembygdsgården.Det skulle bli smörgåstårta,vanlig tårta och fikabröd.Självklart ville jag dit! ville umgås med alla lite och T ville också de.Så vi for dit.När vi kom fram gav jag Anita alla teckningar jag ritat åt Adrian.Jag sa:"Adde skulle ju få dom när vi skulle ses nästa gång men du får dom.Han vill säkert att du ska ha dom nu!"
När vi kom innanför dörren där log jag stort.Det första man ser är en stor bild på Adde där han blundar och gör rock tecknet! Jag såg att T log också.Ja alla log nog! sen fanns det en bok där som Anita hade gjort med bilder på Adde från när han föddes tills nu typ.Jätte fina bilder! han var så söt när han var liten.Han hade nästan alltid världens leénde på läpparna.Och vilket leénde sen.Det var en av sakerna jag tyckte om hos honom.Han log med hela ansiktet typ.Sen satte vi oss och fikade.Jag orkade inte äta någon smörgåstårta men T sa att det var jätte gott.Sen satt vi där och pratade minnen och Anderas visade bilder på hans mopeder.Killen hade ju hela 21 stycken berättade Andreas.Nog visste jag att han hade några men 21!!! hahaha.Sen började alla titta på min teckningar! Anita skickade runt dem.jag vart helt generad.Jag är ju alltid så kritisk mot mina teckningar.Men alla verkade tycka om dom och det var roligt att höra och är verkligen jätte glad att Anita ville ha dom.För det kändes nästan lite som att Adde sa åt mig att jag skulle ge dom åt henne och inte tänker jag säga emot honom :P.
Sen när alla hade ätit smörgåstårta så läste prästen upp lite "brev" och sånt.Jätte fina texter! och efter de vart det att fika igen.Tårta,kaffe,dricka och bullar eller nå kakor.Jag tog en kaka och lite dricka.Alla fortsatte att prata minnen osv.Vi satt där kanske en 40 min eller nåt sånt sen bestämde vi oss för att åka.Jag gav en kram åt hans syskon och Anita och sa hejdå.Sen när jag och T gick förbi fotot på adrian så sa jag."Hejdå Adde!"
fast självklart inget Hejdå hejdå :P.
Sen for vi iväg.Jag pratade med Anita tidigare under den dagen också om att jag ska komma förbi och hälsa på dom snart och hon sa att jag gärna fick följa med till Addes lägenhet.Och det vill jag verkligen! Justja.Jag visade också mitt halsband jag hade på mig som jag fått av Adde.Ett silverhjärta som går att öppna där jag sättit ett foto på honom.Jag är så stolt över det halsbandet! Jag har med honom i mitt hjärta överallt :) nog för att han alltid funnits med där men nu gör han det bokstavligt också.Jag kommer nog aldrig ta av den!
Visst, det har blivit lite mer verkligt nu så att säga.Men det är fortfarande tungt.Men jag kände hela tiden under begravningen att nu har han det bättre och det är det som är det viktigaste.
Så Adde...Jag förstår dig.Jag förstod dig tidigare också men ännu bättre nu! och jag förlåter dig!!!
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar